På en skum bakgård i stadsdelen Kreuzberg fanns lappar med texten: 'Bitte keine tags'. (Inga tags tack). Bakom en nedsliten husfasad låg biografen som vid detta tillfälle fylldes av öldrickande ungdomar med fläckiga kläder.

Många föreställningar var fullsatta, trots eviga tekniska problem. Den ivriga publiken väntade tålmodigt medan haschdimman tätnade i en trång foajé som sammanband visningsrummen.

Frank Lämmer, en av skaparna till festivalen, fick idén då han insåg att det skulle bli för dyrt att dela ut brända dvd-skivor med sin film. Ett färdigt nätverk av filmskapare fanns redan och en plattform behövdes. Mötesplatsen blev Berlin och Lämmers film Moebius 17 hade världspremiär i en fullsatt biosalong för 500 personer. Filmen har översatts till sex språk, däribland svenska, för att underlätta en utlandslansering. Filmen handlar om ett försvunnet tunnel-

banetåg, och blandar animationer med svartvita bilder och tangoinspirerad bakgrundsmusik.

Den hade höga ambitioner, men föll på oavslutade öppningar och en obegriplig animationshumor inspirerad av South Park. Den vågade idén blev dock intressant när bristen på klassisk dramaturgisk skolning uppenbarade sig i det spretiga upplägget. Filmen var gjord av och till subkulturen, utan mellanhänder eller budget.

Festivalprogrammets innehåll dominerades av graffitiinspirerade filmer, i första hand från Tyskland, i andra hand från USA. Även i gräsrotssammanhang överglänser det väldiga västlandet resten av världen. Det ensidiga urvalet av utomtyska filmer förklarade Lämmer med att graffitins ursprung finns i New York och att de flesta oldschoolfilmer producerats där. Att USA fortfarande dominerar i newschoolgenren förklarar Lämmer med en spridande amerikansk självfokusering och en långt skriden teknisk revolution.

Alla amerikaner har i princip tillgång till en DV-kamera, vilket gör att det produceras en mängd filmer, samtidigt som de är väldigt måna om att synas och sprida sina verk.

Hiphopkulturen åldras och klassikern Style Wars från 1983 gav en bakgrund till graffitin födelse, för dem som är för unga för att ha upplevt den själva. I den kaliforniska spelfilmen Quality of Life speglades amerikanska moralkakor mot myten om USA som möjligheternas land. Sensmoralen tycktes vara att graffitimålare antingen kunde sluta som rika reklamare eller i frustration begå självmord - höga på kokain.

I den brittiska dokumentären Kings and Toys intervjuades unga målare och gamla stofiler om den omedelbara tillfredställelsen graffiti ger. Konstnären Jean-Michel Basquiats före detta vapendragare Futura 2000 medverkade i dokumentären och berättade om graffitins födelse och symboliken kring att måla tåg. Att graffiti är en plattform för en rad kreativa processer är ett faktum. Det som i många politikers ögon förkastas som kriminella handlingar har under åren utvecklats till en politisk kamp. Att vilja synas och säga ifrån var det slutgiltiga budskapet i Berlins första filmfestival om hiphop och graffiti.