President Robert Mugabe säger att han och Zanu-PF vann valet på grund av partiets betydelse i frihetskampen på 70-talet.

- Människor glömmer inte den som befriade dem, säger han i en intervju i The Standard, en av två oberoende tidningar som finns kvar i Zimbabwe.

Iden Wethell, journalist på Independent och The Standard, menar att ungdomarna med utbildning och yrkeskunskaper vände Mugabe ryggen. 'Zimbabwes framtid, ungdomarna, förnekade honom, igen, mot alla odds. De är fullständigt främmande för honom', skriver han i

en artikel i samband med att valresultatet blev känt.

De flesta som nu är mellan tjugo och trettio år och inte har dött i aids har inga egna minnen av frihetskriget för trettio år sedan. De vill ha tillbaka det Zimbabwe som de växte upp i. Då när Zimbabwe kallades för Afrikas brödkorg. De unga vuxna vill nu kunna ge sina barn mat, utbildning och en framtid.

Åren i början av 1990-talet var bra år i Zimbabwe. Då hade Mugabe, bland annat med hjälp av biståndspengar från västländerna, på bara de tio år som landet varit fritt klarat av att utbilda nästan hela befolkningen. Analfabetismen var mycket låg och det var fri skolgång och fri hälsovård. Redan då krävde president Mugabe att hälften av de jordar som ägdes av de vita farmarna skulle ges till de svarta. Men inget skedde. De före detta rhodesierna fortsatte att producera majs, tobak och blommor som de exporterade. På så sätt byggde de upp enorma förmögenheter som inte kom de fattiga svarta zimbabwierna till godo. Hade rhodesierna redan då delat med sig hade antagligen inte Zimbabwe varit i dagens katastrofala situation.

1992 kom en stor torkkatastrof. Mugabe lånade pengar av Internationella Valutafonden, IMF, och Världsbanken. Redan i mitten av nittiotalet började dessa institutioner kräva planer för hur de skulle få sina pengar tillbaka. Mugabe tvingades då, som många andra afrikanska ledare, in i strukturanpassningsprogram. Stora köpcenter av västerländskt snitt började byggas i Harare. Tanken var att skapa en svart välbärgad medelklass. Zimbabwe skulle gå över till marknadsekonomi och trots höga skatter skulle zimbabwierna nu betala för sina barns skolgång och för hälsovården. Detta som tidigare varit gratis.

Och vad hade de gamla frihetskämparna fått? I början på 2000-talet utsattes Robert Mugabe för stark politisk press från de krigsveteraner som ville ha jord för sina insatser i frihetskriget. Den enda grupp som lyckats hota honom. Desperat började han att slänga ut de vita farmarna och fördela jorden till de som ropade högst: krigsveteraner och partikamrater i Zanu-PF. Det var också först nu som västvärlden, den gamla kolonialmakten Storbritannien och den västerländska pressen vaknade. Nu gällde det nämligen de vita som hela tiden mer eller mindre utövat en tyst

rasism mot de svarta. En rasism som fortfarande märks i Zimbabwe. Den gamla gerillaledaren som nu är president vände sig bort från väst och sökte stöd hos Kuba, Kina och sina afrikanska grannar.

- När man pratar om västs politik kan man inte bortse ifrån rasfrågan när det gäller Afrika, säger den zimbabwiske politiska analytikern Brian Raftopoulos i en intervju med nyhetsbyrån IPS.

Raftpoulos säger också att Mugabe använt sig av kritiker i Zimbabwes tidigare kolonialmakt, till sin fördel lokalt såväl som regionalt. Risken för den återkolonialisering Mugabe målar upp som möjlig förefaller för många inte förankrad i verkligheten.

Storbritanniens inflytande har onekligen format Zimbabwe men utan att förringa historien och det koloniala arvet, kan man i dag starkt ifrågasätta om det reella hotet från Storbritannien möter den hotbild som Mugabe målar upp i media och kampanjer.

Robert Mugabe segrade i valet i förra veckan. Men om det var ett fritt och rättvist val råder det delade meningar om. Vad som kommer att hända med Zimbabwe och dess folk i framtiden vet heller ingen. Det enda vi vet är att den svarta överklassen blir allt rikare och de fattiga allt fattigare. Och att Zimbabwe kommer att vara ett fullständigt stängt land om inte Robert Mugabe ändrar bland annat medielagarna.