William Gibson

Norstedts

Möt Cayce Pollard, en hipp marknadsanalytiker som sedan barnsben är sjukligt överkänslig för varumärken. Så pass känslig, faktiskt, att vissa gör henne fysiskt illamående. Denna märkliga egenskap, ett mellanting mellan fingertoppskänsla och patologisk neuros, gör henne till en av de ledande i sitt fält.

Samtidigt har en subkultur vuxit fram där folk världen över diskuterar mystiska filmklipp som cirkulerar på nätet. Klippen går inte att placera i tid eller rum. Var utspelar de sig, och när? Ingen vet, men det verkar vara i kraft av sin mystiska tidlöshet som de tilltalar så många. Klippen förefaller symbolisera den moderna människans sökande efter äkthet och mening i en föränderlig värd. De mest insatta klippfantasterna håller till på Fetish:Footage:Forum, där spekulationerna om vem upphovsmannen kan tänkas vara löper vilt.

När Pollard åker till London för att ge sitt utlåtande om en ny varumärkeslogga anlitas hon av PR-giganten Hubertus Bigend för att ta reda på vem som ligger bakom klippen. Hans intresse är inte konstnärligt. Vem som än ligger bakom dessa klipp är i Bigends mening en överjävel på marknadsföring. Han ser pengar att tjäna.

Med hjälp av vänner från Fetish:Footage:Forum och ett Visa-kort utan övre kreditgräns, ger hon sig i kast med sitt uppdrag. Men Pollard stöter snabbt på patrull. Någon bryter sig in i hennes lånade lägenhet och gör livet allmänt surt för henne. Någon eller några vill inte att hemligheten ska avslöjas.

Det här är inte William Gibson som vi är vana att läsa honom. De fantastiska framtidsvisionerna som varit hans signum lyser med sin frånvaro. Kanske är den framtid som Gibson haft visioner om till sist här? Kanske har verkligheten överträffat fiktionen? Gibson överger high-tech dystopin för en mer konventionell samtidsanalys där de ofrånkomliga ämnena globalisering och terrorism behandlas.

Gestaltningen av vår globaliserade värld fungerar bra och det är med skarpa ögon Gibson observerar vår tids fixering vid varumärken och den manipulation mot skräddarsydda livsstilar som vi utsätts för. De avsnitt som berör terrorism är mindre utvecklade och landar egentligen ingenstans. Vilket är synd.

Som alltid när Gibson skriver är det fängslande. Hans stundtals krångliga prosa är effektiv om än lite småirriterande i sin kalla psuedo-vetenskaplighet. Den hårdkokta tonen som återfinns i tidigare Gibson-romaner är bortskalad och det är inte utan att jag saknar den.

Den märkliga intrigen för tankarna till Haruki Murakamis romaner. Murakami tillför dock alltid en skruvad humor som gör att man köper märkliga och osannolika skeenden och karaktärer. Någon sådan humor har inte Gibson och stundtals känns intrigen helt ute i rymden. Även om alla trådar nystas ihop på slutet känner jag mig ändå lite lurad. Gibson tar till ett knippe litterära tjyvknep som han i mina ögon borde hålla sig för god för.

Thomas Lindqvist

[email protected]