Torgny Lindgren

Norstedts Förlag

I den tredje boken i sin nu fullbordade trilogi tar Torgny Lindgren återigen med oss till de norrländska omgivningarna vi tidigare bekantat oss med i Hummelhonung och Pölsan.

Huvudpersonen är en man som lider av grova läs- och skrivsvårigheter. Den första boken han kommer i kontakt med är Bibeln, illustrerad av Doré. Den unge pojken spenderar många timmar med boken och får berättelserna upplästa för sig. Han memorerar alla de blodiga och våldsamma historierna med sitt sällsynt utvecklade minne och absorberar även andra delar av världslitteraturen på samma sätt.

Trots att pojken förefaller väldigt intelligent är det stört omöjligt för honom att lära sig konsten att läsa och skriva och han placeras därför till sist på ett hem för obildbara. Han får inte med sig sin högt värderade Bibel och saknaden efter denna gör att han beslutar sig för att kopiera Dorés illustrationer ur minnet, något han visar sig vara mycket duktig på. Genom ett arv blir han ekonomiskt oberoende och spenderar resten av sitt liv med att färdigställa sina kopior av Dorés teckningar. Det blir hans livsverk.

Senare i sitt liv kontaktas han av en representant för Svenska Kyrkan och blir ombedd att skriva en personlig bok om Doré inför det stundande Doréjubileet. Den är den boken, som huvudpersonen talar in på en fickbandspelare, som blir berättelsen vi tar del av.

Intrigen, i den mån man kan tala om en sådan, kan låta trivial. Men som alltid när det gäller Torgny Lindgrens författarskap rör sig händelseutvecklingen på flera plan. Det mesta som händer kan läsas allegoriskt. Lindgren kommenterar konsten - främst litteraturen, religionen och dess förutsättningar, dess värde och inflytande.

Överallt i texten finns öppningar för tolkningar. Vad betyder det till exempel att huvudpersonens egen version av Dorés Bibel innehåller en illustration för mycket, och att just den är den teckning han anser vara mest äkta? Vad menar Lindgren när höljet till en uppvridbar plåt-Jesus blir till skrot i ett barns händer, men mekaniken fortfarande fungerar klanderfritt och blir en källa till stor muntration? Det är givetvis upp till varje läsare att avkoda dessa kryptiska bilder. Men de finns där, inbjudningarna till eftertänksam läsning, och jag tappar aldrig förtroendet för att Lindgren verkligen vill säga något med sina många lager.

En annan central beståndsdel är den fader-son relation som uppfattas på väldigt olika sätt av fadern respektive sonen. Fadern, som beklagar sig över att ha en illitterat son och som i själva verket inte har mycket annat än förakt och avsky för sin avkomma, är i sonens ögon en älskad och högt värderad fadersfigur. Alla relationer mellan fäder och söner inbjuder till tolkningar om Gud och människorna och om man väljer att göra en sådan läsning är det ingen vacker gudsbild Lindgren målar upp.

Lindgren skapar världar som inte existerar, där människor pratar och förhåller sig till saker på ett sätt som inte är det minsta trovärdigt. Men i Torgny Lindgrens berättelser spelar det ingen roll alls. Det fungerar klanderfritt i den kontexten vi rör oss i. Mycket tack vare den vackert flytande prosan. Den är komplicerad, men ändå väldigt enkel, vilket är ett säkert tecken på flyhänt språkbehandling.

Det finns en mörk humor som genomsyrar allt som Lindgren skriver. En humor som är svårdefinierad. Det ligger något väldigt absurt i situationerna och dialogerna där högst alternativa förhållningssätt styr relationer och världsåskådningar. Lindgrens karaktärer finner sig i det mesta och genomsyras av en nästan likgiltig acceptans. Det som sker, det sker och inget verkar kunna skaka om människorna, oavsett hur märkliga och bisarra händelserna är.

Dorés Bibel spretar dock lite mer än Lindgrens tidigare romaner. Kanske beror det på att denna märkliga författare sagt att detta ska bli hans sista. Det känns som om Lindgren har en och annan åsikt han vill hinna få ur sig och pressar in saker mellan bokpärmarna som hade kunnat utelämnas. När huvudpersonen jobbar med att bränna böcker och värmen förs genom vattenledningarna för att värma upp akademikernas hus känns hela avsnittet lite överflödigt. Och för att vara Lindgren, kanske rentav lite övertydligt.

Thomas Lindqvist

[email protected]