Detta ställningstagande yttrar sig främst i ett sött romantiserande av graffitimålarna och deras utanförskap, men tack och lov hindrar det inte honom från att ställa de i sammanhanget mycket relevanta frågorna om skadegörelse och kriminalitet.

Det är spänningen mellan den vitala konstform som är graffiti och samhällets behov av att hålla betongfärgade ytor betongfärgade som är den springande punkten. Det är inte ofta som en konstform betraktas som ett samhällsproblem, och de konventionella konstnärer som hade sålt sin partner för att få vara lite farliga, och kanske rentav olagliga, är många. Konsten vill utmana, och graffiti är en av få konstformer som gemene man utsätts för helt ofrivilligt. Ett krucifix nersänkt i en hink med piss kan man välja att inte titta på. En målning där Jesus framställs som homosexuell kan man också värja sig från. Likaså guldfiskar i en mixer. Men en rejäl piece på en vägg i den lokala tunnelbanestationen lämnar ingen oberörd. Det är unikt i konstvärlden.

Vi får följa den svenska graffitins utveckling från mitten av 1980-talet och fram till dags datum. Andersson förefaller väl insatt och presenterar sitt ämne med stor passion. Fokus ligger framförallt på utövarna, på deras drivkrafter och tankar om sitt värv, och författaren har lyckats få pratstunder med många namnkunniga målare.

Det är intressant att Andersson kallar graffitin för en folkkonst, trots att han själv mycket riktigt påpekar att majoriteten av befolkningen inte är imponerade av klottret. Det väcker vissa frågor om folklighet kontra kulturelitism. Svensson, han eller hon som äter plankstek, är generellt mindre imponerade av graffitin än kulturvetare som fascineras av det uttryckssätt som kidsen utvecklat.

Frågan om vem som äger det offentliga rummet kommer givetvis upp på tapeten. Reklam syns överallt, men målningarna tas bort. Problemet är att grafittikulturen inte är homogen. Det är rätt stor skillnad mellan en snygg målning på en grå betongvägg och en fullkomligt nerklottrad tunnelbanevagn. Svensson kan nog acceptera det ena, men förkastar säkerligen det andra.

Med begreppet folkkonst syftar Andersson givetvis på att det är unga konstnärligt outbildade människor som står för målandet. De snor lite sprayburkar och ger sig ut i natten och uttrycker sig. Mycket fokus läggs på detta. Det är bara kids som vill uttrycka sig. De genomlider faror och hot om höga skadestånd bara för att få synas en dag eller två, sedan är målningen borttvättad. De väntar sig inga pengar, bara lite uppmärksamhet och respekt från den lilla klick som själv sysslar med graffiti. Hur folkligt det är kan givetvis debatteras. Men det är inte utan att man måste respektera den ihärdighet och skicklighet som utmärker de främsta målarna.

Under de 20 år som graffitin funnits i Sverige har måleriet genomgått radikala förändringar. De allra duktigaste målarna utvecklade mycket avancerade former av graffiti, något som senare fick en motreaktion där allt skulle hållas enkelt. Samma svängningar har återkommit i konsthistorien genom tiderna. Här kallas -ismerna new school, old school, wildstyle och throw-ups Det vore intressant att dra paralleller till konsthistoriens utveckling i större grad än vad Andersson gör, men jag misstänker att det finns annan litteratur som redan mutat in det området.

Medan Svensson åt plankstek är intressant läsning, oavsett om man är intresserad av graffiti eller inte. Det är ett nutida kulturellt fenomen som presenteras och den konstintresserade kan mycket väl använda den här boken som utgångspunkt för vidare fördjupning i ämnet.