Det beror kanske på hur Feministiskt initiativ väljer att agera fortsättningsvis. Fortsätter de som nu att ockupera offentligheten med pirat-flaggan stolt hissad är det ingen fara på taket. Medlemmarna strömmar till och som stark feministisk folkrörelse skulle initiativet kunna bibehållas och utvecklas. Alltför länge har feminismens röster varit individer som tvingats skrika sig hesa medan patriarkatet lugnt vilat på sin grund av stålar och organisation. Feministiskt initiativ förvandlat till folkrörelse skulle kunna rycka mattan under gubbarnas fötter. En veritabel gerilla med tentakler långt inne i etablissemanget. En självklar del av offenligheten fylld av fett rationella rasande kvinnor.

Feministiskt initiativ har hotat att ställa upp i valet och intresset är på topp. Just på grund av detta hot. Vi kan skönja tre tydliga alternativ:

1. Hotet används för att få mediautrymme i syfte att bygga upp en feministisk folkrörelse.

2. Hotet är en stödstrumpa och efter valet avskaffar Feministiskt initiativ sig själva.

3. De gör allvar av sitt hot och låter sig förvandlas till ett politiskt parti.

Stödstrumpornas hot om att bilda ett feministiskt parti var en välbehövlig injektion feminism på sin tid. Om Feministiskt Initiativ är ute efter samma sak kan vi bara önska dem lycka till, även om det skulle vara lite sorgligt med så mycket väsen för något så kortlivat.

Oron hör till det tredje scenariot: Feministiskt initiativ som parti. Kan ett initiativ, enligt ordboken 'ett självständigt (och beslutsamt) handlande som syftar till att starta någon verksamhet', som tar steget in i parlamentet förbli ett initiativ?

Människor tycker inte lika, inte alls. Diskussion, argumentation och kompromissande behövs. Men är det verkligen våra diskussioner som förs i riksdag och regering? Eller är det deras, den politiska klassens, diskussioner? EU-frågan har visat oss att majoriteten i riksdagen är för EU, trots att folket är emot.

Vänsterpartiet och miljöpartiet stoltserar bägge med relativt radikala program. Dessutom har de ett finger med i regerandet genom sitt samarbete med sossarna. Och visst lyckas de ibland driva igenom någon detaljfråga eller göra något fruktansvärt beslut något mindre fruktansvärt. Men de lyckas inte ändra den nyliberala kursen och genom samarbetet är de direkt medansvariga.

Vad värre är blir också deras väljare medansvariga, deras röster drunknar i parlamentarismens förakt för väljarkårens åsikter. Politikerföraktet är inte långt borta för den som vid varje val får se sin röst schackras bort. Och inget ont i det, ett sunt politikerförakt bör envar odla. Men risken är också att drömmen om att kunna påverka det politiska förtvinar. Och när människor inte längre tror att en rättvis värld är möjlig, kommer makten snabbt att göra den än mindre schysst.

Det fanns en fantastisk folkrörelse mot kärnkraft i Sverige. Som i sig var en fortsättning på den alternativ-, solidaritets- och vänstervåg som växte till sig under andra halvan av sextiotalet och under hela sjuttiotalet svepte fram över landet. Det viktiga valet om kärnkraft vann kärnkraftsmotståndarna - på sätt och vis - eftersom det blev ett toktydligt nej till kärnkraft. Men på maktens villkor.

Miljöpartiet bildades 1981 som folkrörelsens spjutspets in i maktens korridorer. Men med facit i hand kan vi konstatera att spjutspetsen visserligen ligger kvar där och skräpar, men utan skaft och rörelse. Det går inte att med säkerhet säga att det var vinsten i kärnkraftsvalet och bildandet av partiet som tog kål på folkrörelsen bara för att rörelsen gick och dog ungefär samtidigt med partibildningen. Men det är lätt att förstå att människor som har fullt upp med sin vardag inte längre upplever att de måste fortsätta kämpa, när segern är vunnen, när partiet är i hamn. På sin höjd kanske de hjälper till med valpropagandan.

Var det inte just när motståndarna till Dennispaketet firade sin seger som de förlorade?

Vad händer om det feministiska initiativet inordnar sig i korridors-trampandet? Och vad händer om de vägrar? Om de bara räcker tungan åt den rådande (mans)ordningen och fortsätter att kräva hela härligheten nu och här?