Det var min arbetskamrat som skrek så att det skar igenom dånet från praktikantens arbete vid kapsågen.

- Fattar du inte att vi misstänker dig? sa han och smekte hammarskaftet med högerhanden.

- Nu visar du innehållet i väskan!

- Ge dig, svarade jag, det vet du. Fängelserna i Sibirien var de ryska revolutionärernas universitet. Mitt är skitiga fabrikstoaletter och slamrande spårvagnar.

Med ett gapskratt återgick han till arbetet samtidigt som han bad om att få en snabbrapport så fort jag visste mer om 'läget där nere'.

Påklädd satte jag mig på toalettlocket och drog fram en minimal transistorradio och en hörsnäcka ur väskan. Ett par minuters väntan, medan dånet från verkstaden hördes som ett avlägset sorl: 'Nyheter från TT. Från Saigon rapporteras att flygplatsen är full av flyende människor som försöker få plats på något av flygplanen som lämnar landet. FNL:s trupper befinner sig strax utanför Syd-Vietnams huvudstad'.

- Nå? Det var min arbetskamrat som inväntade min rapport.

- En sån djävla tid det tog förresten, förmannen har sökt dig.

- Jag skall ändå sluta, sa jag, skit i honom.

- Hur är läget?

Hans enda kommentar till min lägesrapport var att vi käkar tillsammans som vanligt under lunchen.

Förmiddagen var vacker, tisdagen den 29 april, dagen innan Vietnams befrielse den 30 april, 1975. Jag beslöt mig för att inte utföra något annat arbete än sådant som kunde uppmärksammas av förmannen. En ambition som jag halvtimmen senare övergav genom att smyga ut på fabriksområdet och njuta av vårvärmen och av vetskapen att det i samma ögonblick skrevs världshistoria som jag var en, om än liten, del av.

Småskrattande bestämde jag mig för att ringa min far och påminna honom om löftet som han gav året tidigare: att han för en enda dag i sitt långa arbetsliv skulle 'fira' från fabriksarbetet när Vietnam blev självständigt.

Min arbetskamrat, som jag lärde känna på Volvo Torslandaverken, närmade sig min matplats. Hans karakteristiskt svängiga gång ackompanjerades av dricksglasets klingande mot ölflaskan som balanserade på lunchbrickan.

- Fy för satan, sa han på göteborgska, de håller på att fixa det.

Både min kompis och jag hade ett förflutet i Vietnamrörelsen. Båda hade vi upplevt, han i Göteborg och jag i nordskånska Tyringe, osäkerheten när vi satte på oss FNL-märket. Hur vi med en väska eller arm dolde märket inför aggressiva personer som vi visste hade sina sympatier på annat håll än vi. Men framför allt mindes vi den allt intensivare stoltheten kopplat till märket, i takt med antikrigsrörelsens utveckling i USA och i resten av världen.

Trots likvärdiga erfarenheter hade vi svårt att finna orden för samvaron runt bordet i lunchrummet, strax innan kriget i Vietnam upphörde. Vår drygt trettio år äldre fackrepresentant kommenterade mina hågkomster från solidaritetsarbetet med ett sluddrigt uttalat 'Aj fan'. Min kompis lyssnade förstrött på mig, samtidigt som han läste gårdagens nyheter från Vietnam i Arbetet Väst. Själv började jag beskriva känslorna som jag upplevde när jag slipade bort kanterna på gjutgodset på armaturfabriken i Skåne vintern 1968. Vid tiden då B 52:orna släppte massiva bombmattor över Nordvietnam.

- Inte fan är du så gammal, pojkvasker, sa bordsgrannen, men fortsätt sa han.

- Arbetet gick lätt, trots att det var enformigt. Jag längtade efter namnlistan med mina syskons och mitt namn, min fars också för den delen, som fyra av tusentals svenskar som skänkte en dagslön till Vietnam.

- Du är fåfäng din jävel, skrattade han.

- Nej, faktiskt inte. Inte då i varje fall, sa jag leende. Dagen vid slipmaskinen var min dag för Vietnam och mitt namn på listan bekräftade att jag, som fabriksarbetande yngling i avlägsna Tyringe, var en del av en rörelse som förändrade världen.

- Aj fan!

- Hej pappa, det är dags nu.

- Vad menar du?

- Har du glömt?

- Nej, nej, svarade han - nästa vecka slår jag till. En promenad i skogen blir det.