Film:165 Hässelby

Regi: Mia Engberg

Bio: Folkets Bio

165 Hässelby är en dokumentärfilm. Den handlar om Frasse som är 13 år och just fått diagnosen ADHD, Ayesha som vill ordna en musikfestival i Hässelby, graffitimålaren Dino och Julio som försöker få rätt mot banken.

Engberg har gett sig tid att skildra var och en av huvudpersonerna. Historierna går inte in i varandra, förutom på slutet när det är dags för Ayeshas festival Hässelbydagen.

Det börjar med Frasse. Han är tolv år och har precis fått byta skola, hans gamla skola ville inte ha honom kvar. När han får frågan vad ADHD står för säger han: 'jobbig, störig unge'. Men filmen ger inte en bild av Frasse som en blivande värsting. Fokus ligger snarast på hans vilja att bli graffitimålare.

Dino är redan graffitimålare, en av Stockholms mest aktiva. Hans ansikte skuggas genom hela filmen. Han har blivit gripen av polisen sex gånger. Men Dino varken kan eller vill sluta måla, utan beskriver det som ett beroende. När Engberg frågar ifall han har några råd till Frasse, säger han: 'lägg av nu, medan du kan'.

Julio skulle ta ut 4 100 kr från en bankomat. Det kom inga pengar, men beloppet drogs ändå från hans konto. Engberg skildrar hans fruktlösa försök att få rätt emot banken.

Det som i framstår som fokus för 165 Hässelby är Ayeshas jobb med att anordna en musikfestival i Hässelby. Hon möter politiker och affärsmän för att göra det möjligt. Till slut får hon igenom sin idé och när Hässelbydagen genomförs är alla filmens huvudpersoner där, tillsammans med många andra.

165 Hässelby är inte en film som vill framställa förorten som ett ghetto. Det är inte offer vi möter. Men det är inte heller en romantiserande bild av livet i Hässelby. Engbergs berättargrepp är ganska rakt och osentimentalt. Det uppfriskande med filmen är att den inte framställer invandrare som antingen brottslingar eller hiphopare. Jag kan inte förstå varför Hässelbys rektorer inte ville visa filmen i skolorna. Vad störde de sig på?

Det mest positiva porträttet är det av Ayesha, som verkligen kämpar för sin sak och sen lyckas. Hon låter sig inte slås ner av att politikerna är motsträviga, utan lirkar vidare med dem. Projektet med Hässelbydagen kunde nästan fått en hel film bara den. Och där ligger väl den möjliga kritiken mot 165 Hässelby, det blir en smula rapsodiskt ibland och vissa delar av porträtten känns onödiga. Filmen tappar fart ibland, men det är kanske ett pris man får betala när man gör en dokumentär.