Hur många steg tar du på en dag - 1 000, 10 000 eller kanske

100 000? Det är kanske inget man tänker på så ofta men nu finns det en hel del människor som räknar sina steg. Själv deltar jag för tillfället i en stegtävling som Korpen anordnar, en tävling där det helt enkelt gäller att ta så många steg som möjligt på en månad. Stegen mäts med hjälp av en liten behändig mätare som man kan fästa till exempel vid midjan.

Skälet till motionskampanjer som denna är oron hos experter, myndigheter och folkhälsoorganisationer för de hälsoproblem som håller på att växa fram i Sverige och i andra rika länder. Alla människor borde röra på sig en halvtimme per dag, anser Folkhälsoinstitutet. Men 80 procent av befolkningen i Sverige rör sig för lite, och bara 5-7 procent beräknas ägna sig åt regelbunden motion. Folkhälsovetarna befarar därför att fetma, övervikt och diabetes kommer att orsaka stort lidande hos befolkningen och sluka enorma belopp inom sjukvården de kommande årtiondena - om inte den nuvarande trend vänds.

Stegtävlingar kan nog få vissa att röra på sig mer men det som krävs är bestående förändringar av motionsvanor hos enskilda individer. Det krävs engagemang och tid för att etablera en ny vana och det finns

hinder i form av tidsbrist och mer lockande fritidssysselsättningar.

Att myndigheter eller organisationer ska få

människor att ta ansvar för sin egen hälsa är egent-

ligen problematiskt.

Samtidigt som syftet för all del kan upplevas som gott handlar myndig-

heternas arbete om att ta de tar ansvar för det som i grunden är en fråga för medborgarna själva.

Jag tycker att samhället i första hand borde skapa förutsättningar för fysisk aktivitet. Nu verkar olika offentliga institutioner både för och emot. Samtidigt som samhället med ena handen propagerar för att vi ska röra på oss vidtar det med andra handen åtgärder som gör det svårare för oss att röra oss tillräckligt. Till exempel får så kallade rationaliseringar och effektiviseringar inom arbetslivet vissa medborgare att slitas ut mentalt medan andra slås ut från arbetsmarknaden. Och detta gynnar inte medborgarnas folkhälsa. Varken den som är sönderstressad eller den som har blivit fråntagen allt

ansvar för sin försörjning är i ett optimalt läge för att ändra sina levnadsvanor i positiv riktning.

Under de senaste årtiondena har samhället byggts för ökat bilberoende. I stället för att bygga tätt i närheten av knutpunkter för kollektivtrafiken låter många kommuner villabebyggelsen växa mer och mer i tidigare oexploaterade områden. Kommunpolitikerna räknar kallt med att villafolket som flyttar in kommer att förbättra den kommunala ekonomin.

En annan trend är att lågprismarknader byggs på platser utanför stadscentra dit det är svårt att åka kollektivt.

Dessa stora handelsanläggningar kväver sakta men säkert butiker i centrala lägen dit många kan ta sig till fots, med cykel eller med kollektiva färdmedel.

Men ekonomin växer och högre inkomster får allt fler personer att skaffa sig bil. Dessutom behövs ju bilen när man ska åka från förorts-villan till stormarknaden och tillbaka. För att bilisterna ska kunna ta sig fram utan att förlora tid i köer behövs det nya motorleder, resonerar

beslutsfattarna. Detta förbättrar också tillgängligheten till arbetsplatser och ökar tillväxten - vilket behövs för att fler ska få råd med villa och bil.

Jag vet inte hur många som börjar röra på sig mer tack vare stegtävlingarna, men jag vet att det behövs helt andra steg för att bygga ett sunt och aktivt samhälle. Ett stort steg vore att upphöra med åtgärder som motverkar ökad fysiska aktivitet hos befolkningen.