Artist: Bergman Rock och Ossler

Scen: Sticky Fingers

Det var förhållandevis tunnsått med publik på Sticky Fingers. Väldigt synd kan man tycka, när de som var där bjöds på en lysande musikkväll. Ossler inledde med sin raka rena rock. Tillsammans med Christian Gabell på trummor och Benjamin Quigle på kontrabas skapade Pelle Ossler stämningsfull och vacker musik.

Alla människor som gillar livemusik borde ha varit där och sett Bergman Rock. Jag måste erkänna att jag är en av dem som egentligen vill att de fortfarande ska heta bob hund och sjunga på svenska. Men faktum kvarstår; oavsett vad de kallar sig så är de Sveriges bästa liveband. Rakt igenom konserten så är det bara ren energi och ren glädje.

Ibland är det lätt att få för sig att Bergman Rock bara är Thomas Öberg. Han måste vara en av de få som bara behöver gå fram på scenkanten och le för att få alla att jubla. Som vanligt står han inte still en sekund under konserten, monitorerna är inte till för medhörning, utan för Thomas Öberg att klättra på. Hans mellansnack är värda en hel bok, Öberg vrider och vänder hela tiden på språket. Det finns inte en sekund då publikkontakten glappar. Bland annat tycker han att det är oroväckande många som dricker grogg framme vid scenen och undrar om man verkligen har råd med det i en arbetarstad som Göteborg. Men han uttrycker hur som helst sin tacksamhet för att publiken offrar sina slantar på att bli fulla på en onsdag.

Men även om Bergman Rock är väldigt mycket Thomas Öberg som flänger runt på scen, är det såklart från musiken energin kommer. De serverar ett sånt fruktansvärt tryck med sin noisiga, hårda och lyckliga musik. Då spelar det ingen roll att större delen av bandet står ganska långt bak på scenen. Bergman Rock framstår hela tiden som ett band, inte som en sångare med kompband. Och det är så bra. Höjdpunkten kommer med 'Even endlessness beginns with an end', där människorna på gästlistan uppmanas hålla för öronen, eftersom de nu vill betala tillbaka till dem som erlagt fullt pris i dörren. Thomas Öberg visar att han är en poet, även på sitt 'andra hemspråk: skolengelska'.

Konserten vill aldrig ta slut, även om Thomas Öberg ett fleratal gånger säger: 'konserten är slut, tack för oss', för att på en gång fortsätta med nästa låt.

Till slut går bandet i alla fall av scenen, men blir genast inropade igen. Någonstans i första extranumret tar bandet ner tempot visar en annan sida av Bergman Rock.'Bubblegum' är nästintill psalmlik i sin finstämdhet och Thomas Öberg visar att han verkligen kan sjunga. Det påminner om Sonic Youth, det där skramliga lugnet och konsertlokalen känns som en plats för andakt.

I andra extranumret höjs tempot igen och Öberg vill att det ska eka i hela Göteborg. De slutar stilenligt, när festen är som roligast, med orden 'vi älskar er, era jävla onsdagsfyllon!'.