Norrköpingspolisen var inkopplad vid öppnandet, för säkerhets skull, eftersom detta är en utställning som berör. Konst som vill skriva om det sociala kontraktet. Och Arbetets museum har nu tagit ett steg framåt i en lång kedja. För normerna är stadda i ständiga förändringar.
Vi använder ord som homosexualitet och äktenskap. Men vi glömmer ibland att dessa inte är konstanter. Begreppet homosexualitet är en sentida konstruktion. För inte så länge sedan definierades homosexualitet som en sjukdom. Jag säger hellre samkönade respektive särkönade.

Äktenskapet problematiserades redan av Ellen Key (1849-1926). Lite kortfattat menade hon att relationens kvalitet var det bärande. Formen äktenskap kunde bli ett torrt 'skall', ja en förtryckande institution. Saken gällde kärleken, ett gott och jämställt möte. För detta blev hon hånad och missförstådd av dem som ville upprätthålla den då rådande normen. En gift kvinna hade exempelvis inga egna pengar på den tiden.

Och än i dag får inte samkönade par gifta sig på lika villkor som särkönade. Svenska kyrkans hållning både vacklar och glider. Jag uppfattar dagens situation som att det med viss vånda glider mot ett halvhjärtat accepterande. Tänk på ärkebiskop Bertil Werkström som blev känd för sitt 'evangeliska råd': den samkönade relationen kunde möjligen tolereras, men då gällde också det evangeliska rådet: avhållsamhet. Detta ska begrundas i relation till ett av kriterierna för äktenskap, copulatio - själva den sexuella samlevnaden. Om den inte finns kan ju den romersk-katolska kyrkan ogiltigförklara äktenskap. Vad ärkebiskopen då kunde tolerera var en relation som inte tog kroppslig gestalt - levdes ut.

Den debatt som nu förs är ofta mer en tröttsam serie punktmarkeringar. Jag ska ta två näraliggande exempel. Debatten på Pride house och Svenska kyrkans utfrågning. Bägge hölls förra året.

Debatten på Pride house visade tydligt att deltagarna inte ens kunde bli överens om vad de egentligen resonerade om. Minister Mona Sahlin, som var samtalsledare, försökte få deltagarna att hålla sig till själva ämnet, kärlek mellan människor, låt vara mellan två kvinnor eller två män. Men redaktör Carin Stenström, pastor Stanley Sjöberg och ordförande Stefan Swärd gav argument som 'samlevnaden mellan en man och en kvinna är grunden i samhället', 'bibeln har en väldigt tydlig åsikt' och 'man känner en liten oro att man utökar äktenskapet så att det blir lite urvattnat'.

I Svenska kyrkans utfrågning pekade Birgitta Gustavi-Koskinen på det faktum att par vänder sig till kyrkan och vill bli välsignade. Skulle inte kyrkan med glädje ta emot dessa människor när de önskar det kyrkan kan ge?

Museets forskningschef Ann Kristin Carlström intygar att samtalsklimatet vid utställningen är gott. När vi resonerar pressar sig en grupp från Statstjänstemännen ut ur utställningen. Ja pressar, för vägen ut går genom en gigantisk mödomshinna.

Besökaren uppmanas 'bråka med normen', pröva på Historiespelet, möta en ansenlig arsenal etiketter vi ofta sätter på varandra. Ändå var inte alla beteckningar med kunde jag notera. Små miljöer; bardisken, verkstadsväggen, studentlyan och så vidare manar fram en intimitet. Kanske rentav en lekfullhet, ett bra pedagogiskt grepp.

– Att inte skriva på näsan, att jobba på ett bra sätt med humor och för öppenhet, inte tala om dom andra, betonar Ann Kristin Carlström som projektets ambitioner.

Teamet som arbetar med utställningen är eftersinnande. En av museets medarbetare utbrast plötsligt att hon är 'vanlig'. Och Ann Kristin Carlström reflekterade lyssnande över gestaltningens balans mellan form och innehåll. För formen ansvarar Ann Hingström och producent är Ann-Sofie Axelsson. Även om utställningen är både varm och kraftfull så känns den i min smak aningen för formgiven. Jag letade efter några strävare inslag.

Här finns en frän julscen med två Marior och Jesusbarnet. Ett maffigt konferensbord och inspelade röster problematiserar fackföreningarnas och arbetsgivarnas särskilda ansvar.

Det kan noteras att också TCO och Svenska kyrkan angav position i samband med utställningen. Stiftsbiskopen Martin Lind respektive fackföreningsordföranden Sture Nordh deltog aktivt i öppnandet. Biskopen framhöll den kristna dygden att älska sin nästa, och fick applåder för det. På sjätte dagen var snittet besökare redan uppe i 340 personer per dag. Spännande också att RFSL i Norrköping firar 30 år samtidigt som utställningen pågår.

Den som helhet välgjorda utställningen kommer att ytterligare skärpa kraven på kvalitet i argument. I det offentliga rummet måste debattörer skärpa sig. De allra mest fördomsfyllda utfallen mot minoriteter kommer stegvis i allt mindre grad att accepteras. Nästa vår kommer utställningen till Malmö, hösten 2006 till kulturhuset i Stockholm.

Denna intuitiva utställning är angelägen. Både fördomar och föreställningar utmanas, och det är hoppfullt så. Normen skaver är med och skriver nya normer. Och om vi vill ställa orden på sin spets, utställningen pläderar för existensberättigande. Människors existensberättigande, och därmed nolltolerans mot förtryckande sociala kontrakt och begrepp som tappat markkontakten.