Har vi fastnat i våldtäktens återvändsgränd?

Vad är erotisk litteratur när den inte är erotisk? En litterär genre som har exploderat under tvåtusentalet är kvinnors sexuella skräckskildringar: berättelser om prostitution, pornografi och incest. Skildringarna har mycket gemensamt - de är sanna historier, de kallas 'ocensurerade' för sina detaljerade beskrivningar av det sexuella och den som skriver dem verkar alltid ha ett tryggt samboförhållande när boken kommer ut. En annan gren på genren kommer från den muslimska miljön och berättar om hedersmord, könsstympning och kidnappning. (Dirie: En blomma ur Afrikas öken, Kaddour: Stulna döttrar, Muhsen: Såld, Latifa: Mitt förbjudna ansikte med flera.)

De västerländska kvinnornas skildringar rör främst det moderna slaveriet: den sexuella handeln med kvinnors kroppar. Linda Lovelaces Skärseld (Askelin och Häggelund 1983) och Traci Lords Nattens Barn (Pan 2005) är båda berättelser från porrindustrin. Båda kommer från kaotiska uppväxtförhållanden; Lovelace blev misshandlad av sin mamma och så fort hon fick chans stack hon med första bästa kille, som visade sig vara hallick och som under många år höll henne fången och utsatte henne för tortyr. Att läsa den är som att gå igenom en skärseld själv: det är anus som blöder, djursex, grym sadism och förnedring för förnedringens skull.

Traci Lords blev våldtagen av sin pojkvän vid tio års ålder och om det skriver hon: 'jag hörde pappas röst som gång på gång sa till mig att det bara var horor som pussade pojkar. Då måste det vara sant. Hur skulle jag kunna förneka det? Jag var en hora. Och jag var bara tio år gammal.' Den sexuella förvirring som följde på detta, fattigdomen och en omgivning full av droger gjorde att hon inte protesterade när styvfadern tog med henne vid femton års ålder för att bli nakenmodell.

Från prostitutionen skriver franskkanadensiskan Nelly Arcan sin Putain (Seuil 2001) som är en enda lång uppkastning av hat nästan helt utan punkter; hat mot livet, mot torskarna, mot gatorna, rummen, föräldrarna, världen. Hon talar om papperskorgarna där kundernas spermaindräkta näsdukar och kondomer samlas till en oskiljaktig, luktande massa, om att de hår hon hittar i sin säng vid tjugo års ålder nästan alltid är gråa; genom detaljer som dessa skildras ett absurt fenomen där 'de som betalar alltid kommer att stå högre än de som tar emot pengarna med nedböjda huvuden.' Precis som Lords var hon tio år när hon axlade den sexuella skulden och hon upptäcktes naken med en jämnårig pojke av sin katolske far. Från den dagen var hon 'dålig.'

Svenska Ulrika Olssons Den tusende gången handlar om hur hon en dag när hon sitter på toaletten plötsligt börjar minnas. När faderns övergrepp kommer tillbaka kastar hon sig in i ett beroende av att ligga med främlingar: 'mitt jobb går ut på att den där skruvmejseln ska köras ut och in. Sedan vill jag bara hem.' Varvat med minnena av pappan beskrivs hennes fyllenätter då hon letar upp män och 'använder deras kroppar för att våldta mig själv.' Boken innehåller inte en sexscen utan äckel, förutom när hon älskar för första gången med sin blivande man på slutet. Precis som de kvinnor som fortfarande befinner sig i porren onyanserat försvarar den, fördöms den ensidigt av dem som tagit sig ur den. Det var ohyggligt, inget annat. Frågan är: vad är då haken?

I Linda Lovelaces fall väntar hennes man utanför huset med gevärspipor utstickande ur bilen och det är kanske därför hon används så ofta som exempel av Andrea Dworkin; ett tydligare fall finns inte. Men annars? Vad finns i glappet mellan den fria viljan och det ekonomisk-psykologiska tvånget? Lords låter ana något som det är synd att hon inte utvecklar vidare: '[porren] lät mig släppa loss allt det raseri jag känt i hela mitt liv. Och det var också det som gav mig tillfredsställelse. Frihet, lugn, hämnd, sex, makt.'

Kritiken verkar vara överens om att skräckskildringarna är hemska men nödvändiga: 'den måste helt enkelt läsas, hur gärna man än skulle vilja slippa' skriver Folkbladet Jönköping om Den tusende gången. Men varför det? Jag menar inte att det inte ska läsas, jag menar: varför måste det läsas? Varför är det just våldtäkter det måste läsas om? Vi skulle kunna säga: därför att de sker. Vi måste tala om dem, vi får inte tysta ner övergreppen. Men är det inte också så att våldtäkten har blivit ett slags språk genom vilket allt kommuniceras?

De blir modellen för allt: intensiv sexualitet, manlig överhöghet, rått våld och samhällets fragmentarisering. Vill man förnedra kvinnor visar man en våldtäkt; vill man revoltera mot förtrycket visar man samma sak, en Moodyson-aktig logik som går ut på att man genom att iscensätta något samtidigt agerar mot det, och som gör att våldtäkter är lika vanliga i feministiska uttryck som i misogyna. Våldtäkten som metafor tillåter oss också att tala om sexualitet utan att tala om njutning - precis som i Bollywoodindustrin där en kyss orsakar skandal men en våldtäktsscen passerar ostörd. Genom att blanda våld i sexualiteten gör man den mindre pinsam, mer lik en action- eller krigsfilm.

Annie Sprinkle, erotisk konstnär, porrstjärna och USA:s slampiga sexgudinna, menar att vi inte har ett språk för att prata om sexualitet, bara om våld: 'I"m constantly being asked: What about rape? What about abuse? What about child pornography? I"m getting asked about all this shit, and here I am, just trying to be in ecstasy. Why is that?'

Har man som jag läst en skräckskildring för mycket är Annie Sprinkles Post-Porn Modernist en lättnad. Hon har återupptagit en förpatriarkal tradition: den heliga tempelprostitutionen, som hon kallar ett gudomligt arbete, källa till njutning och healing.

Hon råder alla kvinnor att pröva på prostitution och att sluta använda de negativa erfarenheterna som en ursäkt för att inte njuta av sex. Lika kontroversiell som Solanas när hon vill avskaffa det manliga könet är Sprinkles när hon förnekar trauman: 'Det finns inga misstag i sex. Jag är för att ha alla de värsta sexuella erfarenheterna och lära sig av dem.' Den punkt hon trycker på är intressant: är vi fast i förtryckets diskurs? Kan vi bara tala utifrån en position som förtryckt? Har vi fastnat i en våldtäktens återvändsgränd? Litterärt, konstnärligt, tankemässigt och i det verkliga livet. Där vi inte har något annat val än att fortsätta begå våldtäkter, att frossa i att fascineras av dem, att hata dem, att fascineras av att hata dem och att ändå tända på dem?

Kanske är utvägen ur skräcksexualiteten att börja fundera på hur man skapar paradisisk, kosmisk, orgasmisk njutning... Eller måste vi igenom våldtäkterna först?