Det var både killar och tjejer på kursen, men inställningen var helt olika. Tjejerna diskuterade vad man ville berätta med sitt filmande.

Killarna bläddrade i produktkataloger. Jo, det finns sådana för filmbranchen. Där presenteras nya kameror, objektiv, mikrofoner och - den riktigt våta drömmen - de senaste vad gäller vagnar, kranar och liftar. Alltså de transportmedel som man placerar kameran i och som tillåter en att exempelvis göra en åkning från ett tak och ner på gatan.

Där sitter den balle kameramannen och seglar ned mot gatan. Och om han har tur ska något explodera när han kommer ner.

Jag gjorde en elevfilm med de där grabbarna och det var en intressant upplevelse. Jag och tjejen som skrivit manuset hade fått kulturstöd för filmen, men det var en snål budget. Grabbarna ville bränna alla pengar på att hyra kranar. Inte så att det egentligen behövdes kranar till den film vi gjorde, men ändå.

Grabbarna fick något vått i blicken när de pekade på en riktig kran i katalogen och försökte få oss att skriva in en scen med en lång åkning från hög till låg höjd för att motivera kranen. Vi sa nej.

Vi hade råd med tre tagningar per scen. Grabbarna ville dra ner till två tagningar så att de kunde hyra en riktig klappa. Klappan hade digitala siffror men kostade nästan lika mycket att hyra som en rulle film. Vi sa åt killarna att hålla upp scenens nummer på en lapp för kameran istället. Klappa fick de göra med händerna.

Killarna ville ha räls och en kameravagn. Vi snodde istället en varuvagn från ICA:s lager och riggade kameran på den. Filmens story? Den var grabbarna ointresserade av, undantaget kärleksscenen där det förekom nakna människor. Hade grabbarna fått bestämma hade kärleksscenen utspelat sig på ett tak varefter sängen hade ramlat ner på gatan och exploderat.

Till deras besvikelse spelade vi in scenen i ett mysigt rum i ett torp i Dalarna. Utan kran, räls eller sprängämnen.

Nå, jag har egentligen inget emot att grabbar går filmutbildning och drömmer om att filma tuttar och explosioner i slowmotion. Vad jag undrar är bara varför det bara är den typen av grabbar som får göra svensk film? Bara 16 891 av sveriges nio miljoner innevånare är poliser. Ändå handlar varannan film om dem. När grabbar tar hand om filmbudgeten blir det Wallander, Hamilton, Beck och Gud vet allt.

Manlig film smäller högst när pengarna ska fördelas.

Det fanns ett gäng tjejer på den där kursen också. Jag undrar var de tog vägen. De flesta av dem kunde inte skilja en kran från en korvkiosk, men de hade historier de ville filma. Det är motiverat att fråga varför vi så sällan får se de historierna.