Fredrik, som är den karaktär som man står närmast, har semesterledigt från bokhandeln i Stockholm och åker hem för att passa sina föräldrars hus under det att de är bortresta. Han är en bekymrad själ och återvändandet hem blir också en resa tillbaka för att förstå sig själv.

Romanen berättas sedan i två tidsperspektiv; dels romanens nutid som är 1999 och dels hur situationen för Fredrik och hans vänner såg ut tio år tidigare.

När berättelsen handlar om livet runt tjugo känns det stundtals hopplöst klichéartat och ansträngt; det är mycket Kamratposten över kärleksproblematiken och kompisgängets fascination för ockultism känns lika häftigt som poesiklubben i Döda poeters sällskap. Det är Fredrik och hans vänner som hittat skelettet under en dykning och som de sedan begravt med påklistrade vingar, som ett practical-joke för framtidens arkeologer.

Det finns också bekymmersamt många skelett i Någonting Odödligt: berättarstrukturen lyser skelettartat igenom och än värre är att Kullander inte lyckas ge sina karaktärer mer än en högst ranglig struktur, utan kött och blod så att säga. Det känns krystat att alla karaktärerna förses med en tillhörande problematik: Fredriks existentiella oro, Mikael som är ensamstående far och Keith som dricker alldeles för mycket. Det blir heller inte mer spännande när Kullander återupplivar skelettet, som en återvändande ängel, som hela tiden frågar alla: "Skulle du offra dig själv för att rädda resten av mänskligheten?"

Visst finns här några intressanta uppslag - återvändandet till ett i tiden stillastående hem, hur framtiden utvecklar sig olika för vännerna - som kunde ha blivit något helt annat: En roman utan benrangel.