Av plutonium kan man göra atombomber. Plutonium kan genom så kallad upparbetning utvinnas ur använt kärnbränsle. Det privata företaget AB Svafo vill skicka 4,6 ton svenskt utbränt kärnbränsle för upparbetning i Sellafield i Storbritannien. Bränslet kommer från en forskningsreaktor på Tekniska högskolan som togs ur bruk 1970, och har sedan dess förvarats i ett avfalls-lager i Studsvik.

Efter upparbetning ska plutoniet sammanföras med 833 kg av plutonium från tidigare upparbetning av svenskt avfall till så kallat MOX-bränsle, för att användas i reaktorerna i Oskarshamn. Detta ökar risken för allvarliga olyckor. Dessutom är det mycket lättare att utvinna atomvapenplutonium av MOX än av normalt använt reaktorbränsle, vilket ökar risken för kärnvapenspridning.

En sådan hantering skulle strida mot den svenska politiken för hantering av kärnavfall. Den bygger på att använt kärnbränsle inte ska upparbetas. Samtidigt skulle Sverige stödja den hårt kritiserade verksamheten i Sellafield. Från anläggningen sprids radioaktivt material i världshaven. Mätningar som Greenpeace genomförde av blåstång längs de nordiska kusterna 1998 visade på dramatiskt förhöjda nivåer av det radioaktiva ämnet technetium-99 från Sellafield.

När regeringen år 2000 för första gången hanterade ansökan från Svafo, ansåg den att säkerhetsbristerna i Sellafield och utsläppen av radioaktivt avfall från anläggningen till Nordsjön innebar att inte mer kärnbränsle kunde skickas dit. Riksdagen sa att tillstånd till ytterligare leveranser av använt kärn-bränsle inte skulle ges förrän problemen hade lösts.

Har då problemen med säkerhet och utsläpp vid Sellafield sedan dess förbättrats så att verksamheten kan anses ofarlig och att en export nu skulle vara acceptabel, om man nu bortser från den svenska principen att inte upparbeta?

Knappast. I april i år försvann dessutom 30 kg plutonium från Sellafield, vilket räcker till att producera 7-8 atombomber. Att då föreslå att mer svenskt kärnbränsle ska omvandlas till plutonium är ansvarslöst, inte minst av Statens kärnkraftsinspektion (SKI). Bara att transportera detta material kräver en storskalig övervakningsapparat.

SKI anser att det aktuella utbrända bränslet, vars egenskaper skiljer sig från avfall från dagens reaktorer, i dagsläget inte kan förvaras i Sverige. Detta problem, menar SKI, skulle kunna lösas med upparbetning. Man påstår att det saknas bättre alternativ. Men en möjlighet som inte diskuterats tillräckligt är så kallad torrlagring, en metod som använts för samma typ av bränsle i både Japan och Storbritannien. I den förstudie om alternativ som länge varit hemligstämplad, men som nyligen släpptes av SKI, avfärdas denna metod med att 'detta koncept inte utgör någon slutlig lösning'. Men detta argument döljer att en slutgiltig lösning på hela avfallsproblemet faktiskt fortfarande saknas vare sig man väljer torrlagring eller upparbetning. I väntan på en så bra slutlig hantering som möjligt, möjliggör torrförvaring att vi kan förvara avfallet relativt säkert under en längre period.

Det är hög tid för regeringen att agera. En EU-lag som infördes år 2000 tycks kunna tolkas som att inget särskilt tillstånd krävs för att exportera det utbrända bränslet till andra länder. I det läget måste rimligen regeringen snarast göra allt den kan för att stoppa projektet, för att inte gå emot den svenska linjen - riksdagens ställningstagande - och ytterligare bidra till den oacceptabla verksamheten i Sellafield och plutoniumhanteringen. Vad tänker regeringen - Lena Sommestad! - göra?

Lennart Daléus

generalsekreterare, Greenpeace

Camilla Funke

talesperson i energifrågor, Greenpeace