Solidaritet är förstås vackert. Och New Orleans katastrof är högst reell, den finns och är minst av allt något slags ironisk stilfigur. Ändå måste vi håna Sveriges strålande solidaritet, men inte gåvorna i sig, inte de händer som landet vi bor i faktiskt sträcker ut.

Det vi måste kritisera är frånvaron av gåvor, av utsträckta händer, av solidaritet. Vi måste kräva en färgblind solidaritet, en solidaritet som koncentrerar sig på de största behoven.

Före katastrofen i New Orleans fanns både kunskap om och planer på hur det som nu skett aldrig skulle behöva ske. Det fanns till och med pengar öronmärkta, men dessa medel fördes över till Bush budget för Irak; ett finansiellt oljesvart hål. När det sedan i efterklokhetens bittra ljus visar sig att katastrofer är dyrare än förebyggande åtgärder ber USA om bistånd.

Världens största ekonomi, det rikaste landet i världen (tills snart Kina går om) ber om bistånd. Ska vi skratta eller gråta?

Några som definitivt gråter är de människor som förlorade sina kärleksljus på en bro över Tigris i Bagdad. Den mänskliga flodvåg som trampade sönder sig själv. Också där visste vi i förväg hur vi skulle kunna åtminstone minska risken för terror i denna så hårt drabbade stad.

Om all världens länder hade gått ihop i tid och tillsammans hade slängt ut USA och Storbritannien ur Irak skulle vi i dag ha levt i en fredligare värld. Då hade en jävla massa irakier fortfarande fått se solen gå upp, fått se sina älskade le och allt annat sånt som gör oss människor lyckliga, irakier som nu är dödade av USA:s ockupation. (Det bör ständigt upprepas och understrykas att det aldrig funnits några självmordsbombare i Irak innan ockupationen.)

Hur visar Sverige sin solidaritet i Irak? I solidaritetens namn utbildar vi poliser och så länge USA fortfarande i praktiken styr är också denna utbildning ett bistånd till USA. Är det inte dags att vi kräver en solidaritet som - i stort och smått - inte i första hand är ett sätt att slicka uppåt.

Vi har katastrofer också i vårt eget land, nästan osynliga i sin vardaglighet. Varje flykt är en katastrof och varje flykting bör därför få stöd och hjälp, istället för slag och fängelseliknande förvaring.

Varje misshandel, våldtäkt och förnedring som ekar tyst i alltför många hem. Hela vår värld är fylld av alltid pågående katastrofer, vars omfattning får varje terrorattack och naturkatastrof att framstå som irrelevant: alla de tusentals fattiga som vi varje dag låter dö av meningslösa små sjukdomar, dåligt vatten och hunger.

Vår syn på djuren är en ytterligare katastrof och naturkatastroferna visar övertydligt hur galen vår användning av vår värld är.

Så solidaritet behövs, fet solidaritet med världens fattiga. Kanske skulle vi lättare kunna ge av vårt överflöd och försöka tvinga andra att ge mer av sitt, om vi kunde skala av vårt svenska vi-är-landet-som-uppfann-Palme-och-rättvisa-självförhärligande?

Kanske kan det vara en början, ett sätt att börja om genom att se vad vi egentligen är: ett av världens rikaste länder som inte alls gör särskilt mycket för de som verkligen skulle behöva vårt stöd. Nästa steg skulle kunna vara att sluta stjäla från de fattiga.

Så länge vi accepterar den globala kapitalismens sagor som sanningar, kommer alltid vi rika länder att bli rikare på de fattigas bekostnad. Och det är inte precis solidaritet...