Är kompromisser bra? Den politiska kompromissen framhålls allmänt som en förebild i motsats till renläriga ideologier, vilka utmålas som fanatiska. Men kompromisser mellan politiska partier bygger på flera ur demokratisk synvinkel underliga förutsättningar.

Till att börja med utgår man från en underförstådd myt om samhället som statiskt: att spelreglerna inte kan förändras i grunden. Det skulle därmed finnas ett gemensamt intresse för parterna att komma överens och alternativet konflikt antas leda till försämringar för samtliga inblandade. Inget av dessa påståenden är bevisade, men används som om de vore odiskutabla fakta.

Förhandlingar mellan riksdagens partier sker i det fördolda, men de är inte dolda för motparten. Tvärt-om, motståndarens prioriteringar av vilka områden som anses viktigast blir mycket tydliga för alla i det slutna rummet, men är dolda för såväl väljare som vanliga partimedlemmar. Det uppstår med andra ord ett nära förtroende mellan förhandlarna från olika partier och en klyfta till oss andra. Det kanske vore mer korrekt att kalla de inblandade för medarbetare än motparter. De strävar ju trots allt mot ett gemensamt mål, att nå en kompromiss.

Vilken är då motparten? För vem döljer partiledningarna sina strategier? För alla utom för den påstådda motparten!

Frågor som partiet argumenterat för i den offentliga debatten kan försvinna vid en kompromiss. Politiskt engagemang i sakfrågor riskerar genom kompromissandet att stå i motsats till partipolitiken. Kompromissideologin kräver att partimedlemmar och väljare är mer lojala med partiledningen än med partiprogrammet.

Det som i övriga samhället ses som något föraktligt; att sälja ut sina principer för lojalitet med kompisar, blir i kompromissen helt följdriktigt. Kompromissandet skapar således ett ideologiskt alibi för kompistillsättningar, där man belönar de som är lojala framför de med kompetens. Det blir viktigt vad förhandlarna personligen har för åsikter. Dessa åsikter ska inte bara överensstämma med partiledningens grundtankar - förhandlarna måste även ha samma prioriteringar av vilka frågor som är viktigast.

Det uppstår därmed ett system av ett begränsat antal pålitliga, som har ledningens förtroende. Personfixeringen framställs ofta som ett massmediefenomen, men är i själva verket en logisk följd av kompromissideologins förutsättningar.

Notera att kompromissandet skadar både engagemanget i enskilda sakfrågor och den ideologiska debatten: folkbildning blir direkt farlig för ett kompromissinriktat parti. Den avslöjar nämligen sprickan mellan den officiella ideologin och den förda politiken. Partiprogrammen blir i dessa partier per definition otydliga. Partiledningen måste kunna köra över de demokratiskt beslutade principerna vid en kompromiss. Men man kan å andra sidan tänka sig att medlemmarna utgått från att en del ska kompromissas bort och därför skrivit ett partiprogram som går längre än de själva anser för att få prutmån i förhandlingar. Det absurda blir i så fall att partiet kommer att argumentera för en politik man inte själv tror på! Det är således kompromisspolitikerna som i sina utspel går längre än de har grund för, medan de ideologiskt renläriga däremot hela tiden prövar sina argument mot verkligheten och inte ser förslag som budgivning i en bluffpokermatch.