Journalistiken kring Sveriges militära insats i Afghanistan är slående lik Hergés bok Tintin i Kongo från början av 1930-talet. Tintin är journalisten som inte ifrågasätter Belgiens påstått ädla syften. I seriealbumet framställs, tvärtom, kongoleserna som mäkta imponerade av allt europeiskt – alla utom skurkarna förstås. Skurkarna utmålas som en blandning av religiösa mörkermän och rent kriminella. Visst känns bilden igen från journalisternas rapportering om Afghanistan!

Res tillbaka i tiden och försök förklara för den fromme katolska prästen att hans mission bland kongoleserna var ett alibi för Belgiens kolonialprojekt – han skulle inte förstå vad du talade om! Han skulle berätta hur afrikanerna fordom haft blodiga stamstrider, men nu vände andra kinden till i det stora kristna fredsprojekt där han var en liten kugge.

Förklara för den belgiske ingenjören att hans verksamhet var en del av utsugningen av Kongo – han skulle tro att du var galen. Han skulle peka på vägbyggen, elektrifiering, vattenrening och barnhusbyggande.

Förklara för den belgiske officeren att hans trupper inte var välkomna i landet – han skulle hävda att deras uppgift var att skydda hederliga kongoleser mot de många mördare och banditer som härjade i Afrika.

Min poäng är att prästen, ingenjören och officeren hade rätt i detaljerna, men fel i den grundläggande principen. Det fanns verkligen kannibalism i Afrika, men den koloniala lösning de förespråkade ledde till ett ännu värre massmord.

Talibanerna har fel i sitt kvinnoförtryck, de har fel i sin syn på en religiös stat, de gör fel som angriper civila mål och de gör fel som spränger Buddhastatyer. Allt detta är sant. Men det leder inte till att kampen mot ockupationen är felaktig. Vi måste, likt Belgiska Kongo, ställa oss frågan om ockupationsmakten är mer civiliserad?

Bara USA:s olagliga blockad mot Irak ledde till att hundratusentals irakiska barn dog. Men, liksom i Belgiska Kongo, ställs förövarna inte till svars. Ockupationsmakten har alltid resurser att framställa sig som i grunden god, som bärare av civilisationens budskap. Nu, liksom då, sponsrar ockupationsmakten de människorättsgrupper man för tillfället behöver.

Kvinnoorganisationerna har rätt om talibanernas kvinnoförtryck. Den katolske prästen i Belgiska Kongo hade rätt om grymma afrikanska stamstrider. Ingen av dem är korrupt. En människorättskämpe har ett gott hjärta, men utan en klar antiimperialism blir ideologin som den hos ett enfrågeparti – man ser inte konsekvenserna på andra områden av kampen för den egna hjärtefrågan och till slut faller därmed även den egna hjärtefrågan.

På pappret har de afghanska kvinnorna fått en rad rättigheter, men i praktiken är situationen värre än någonsin. En klassisk journalistisk varningsflagga är när ord och verklighet skiljer sig åt. Stolta ambitioner och goda föresatser – allt faller ihop om det inte har folkligt stöd. Folkligt stöd kan man bara få genom att föra en verklig dialog. När journalistiken bara speglar ockupationsmaktens propaganda slutar befolkningen att lyssna även till goda argument i sakfrågor.

I Sverige har många intellektuella slutit upp bakom den svenska militära truppen i Afghanistan. De ser inget alternativ till den nuvarande Nato-insatsen med svenskt deltagande. Men vad var alternativet till Belgiens ockupation av Kongo? Kampen mot den intellektuella grunden för kolonialismen innebär att vi i Europa inte ska ställa oss den frågan! Kongos folk måste skapa sin egen framtid. Afghanistans folk måste skapa sin egen framtid. Först när de är självständiga kan en dialog om mänskliga rättigheter påbörjas. Först när varje misstanke att de ideella organisationerna är stormakternas alibi försvinner kan man få befolkningen att lyssna på goda argument. Rent praktiskt förutsätter idén om rätt till intervention, som många ideella organisationer tar för given, att organisationerna ska samarbeta med en militär stormakt. Det är ett upplägg som gjort för att missbrukas. Varje humanitär organisation borde sky ett sådant samarbete som pesten.

Bara några år innan seriealbumet Tintin i Kongo hade Hergé hånat ryska revolutionen i boken Tintin i Sovjet. Men ingen är oförbätterlig. I det sista seriealbumet ansluter sig Tintin till gerillan i Sydamerika. Inte för att gerillan framställs som okritiskt god eller för att Tintin skulle dela deras övertygelse – men för att alternativet är så mycket värre. Låt oss hoppas att våra svenska intellektuella kan visa samma mod att ompröva sina åsikter som den forne reaktionären Hergé.