Vi har gett nationalekonomerna rätten att utforma miljöpolitikens styrfunktioner utan att ifrågasätta de utgångspunkter som gäller för denna vetenskap. Nationalekonomin styrs av tanken att allt, bokstavligen allt, kan mätas och kontrolleras med pengar. Om det finns ett problem så beror det, enligt dem, på att man inte korrekt uppskattat kostnaden i pengar.
Följdriktigt tillämpas detta även på miljöområdet där man kallar denna tankegång för PPP - Polluter Pays Principle - principen om att förorenaren betalar.
Vid första anblicken kan det förefalla som en god idé, kanske till och med ge sken av att vara ett radikalt förslag, men i själva verket cementerar PPP den nyliberala samhällsstrukturen. Problemet är nämligen att den som är rik kan köpa sig fri från miljöansvar - medan den fattige tvingas försöka hitta alternativa lösningar.
I nationalekonomin utgår man från att pengar är ett korrekt mått på hur viktig verksamheten är. Det är naturligtvis ett vansinnigt antagande. En läkemedelsfabrik som knappt går runt skulle således vara mindre viktig än en läskedrycksfabrik med miljardvinst. Med den nyliberala PPP-filosofin skulle antagligen läkeme- delsfabriken tvingas stänga medan läskedrycksfabriken bara skulle få marginellt lägre vinst.

Visst ska man minska koldioxidutsläppen, men man kan inte låta marknaden vara den enda mekanism som prioriterar vilka företag som ska tvingas stänga. Staten har en skyldighet att se till att viktiga funktioner i samhället fungerar.
Att låta alla företag drabbas lika mycket är en ansvarslös politik. Det är i själva verket ingen politik alls utan bara en kapitulation inför den nyliberala marknadsmodellen.

Tyvärr har tanken på pengar som det primära styrmedlet i miljöfrågor inte stannat hos en grupp sekteristiska nyliberaler. Tvärtom har samtliga stora miljöorganisationer utgått från nyliberalernas kalkyler i sina egna förslag. Det som diskuteras är avgiftsnivåer snarare än principer för omställning till ett hållbart samhälle. Debatten har därmed fastnat i konstiga teknikaliteter som fjärmat vanliga människor från de tekniska experternas diskussioner.

Hur skulle man då kunna utforma en klimatpolitik som inte är nyliberal? Låt mig ge ett par korta exempel. En av de största miljöbovarna är flyget. Problemet med de förslag som presenterats är att de utgår från att de rika ska ha rätt att köpa sig förbi klimatåtgärderna.
Givetvis ska flygets utsläpp beskattas lika hårt som bilarnas, men man kan även införa en väntetid för att få flyga. Det vill säga tvinga flygresenärer att infinna sig på flygplatsen flera timmar i förväg och sedan sitta i en väntsal. Det skulle drabba alla oavsett inkomst. Den som bara reser någon gång om året skulle antagligen stå ut med 4-5 timmars väntan. Affärsresenären däremot skulle snart börja leta alternativ till flyget - vilket ju också är avsikten.
Ett annat stort problem är biltrafiken. Den måste minskas, men tyvärr behövs bilen på landsbygden. En dellösning är att förbjuda dem som skaffar bostad i storstädernas centrala delar att ha körkort. Förslaget skulle inte bara minska antalet bilar i innerstaden - utan även sänka de skenande lägenhetspriserna.

Det här var bara två enkla förslag som säkert kan förbättras, men grundtankarna bör vara att alla människor, oavsett inkomst, ska drabbas lika mycket av klimatåtgärderna och att rika människor inte ska kunna köpa sig fria.