Byt ut män mot kvinnor och komiken försvinner. Det blir obekvämt. Tänkvärt. Jämställdhetspropaganda. Men inte roligt.

Hur står det egentligen till med jämställdheten inom filmbranschen? För att få svar har skådespelaren och regissören Malin Birgersson, på uppdrag av Teaterförbundet, intervjuat 25 filmproducenter. I en enkät medverkar även 80 filmarbetare. Resultaten finns i rapporten Filmbranschen och jämställdheten som SFT tidigare skrivit om. Här framkommer bland annat att var tredje kvinna blivit utsatt för sexuella trakasserier på jobbet. Flertalet producenter menar att det inte existerar några löneskillnader mellan män och kvinnor som utför likvärdigt arbete. Men rapporten visar att män i snitt har drygt 1 500 kronor mer i månadslön.

Vanja Hermele, författare till boken Hur svårt kan det vara? Filmbranschen, jämställdheten och demokratin, menar att filmbranschen är kluven i sitt förhållande till samhället. Filmen är både del av och skild från samhället. Därför präglas även filmens värld av en grabbig jargong, löneskillnader samt svårigheter att kombinera föräldraskap och arbetsliv. Samtidigt anser många i filmbranschen att konsten står utanför samhället och måste få vara fri. Därför kan inte hänsyn tas till jämställdhetens pekpinnar. Pekpinnar som den om jämnare könsfördelning.

Det nya filmavtalet som börjar gälla vid årsskiftet ger främst Svenska Filminstitutet (SFI) uppdraget att främja jämställdheten inom filmen. Konkret innebär detta att SFI - den stiftelse som fördelar statens finansieringsstöd till svensk film - måste öka andelen kvinnor på filmproduktionens centrala poster. Hit räknas producenter, regissörer och manusförfattare. Målet är 40 procent inom dessa yrkeskategorier, men också inom olika filmkategorier, exempelvis långfilm och dokumentärfilm. Detta ska vara uppnått till 2009.

Det är framför allt stödet till långfilm och stödet till kvinnliga producenter samt regissörer inom långfilm som i dag fördelas ojämnt mellan könen. Svenska Filminstitutets statistik från förra året visar att deras stöd till filmer med kvinnliga producenter inom långfilmen var 29 procent, medan de långfilmer som beviljades stöd och där regissören var kvinnlig endast var 23 procent.

Hjalmar Palmgren arbetar i dag som dokumentärfilmkonsulent på SFI. Han tycker att det känns lite fegt att filmavtalet lämpar över ansvaret på SFI. Han anser också att jämställdhetsperspektivet inte är helt tydligt.

- Samtidigt som det nya avtalet ska verka för att förbättra villkoren för kvinnliga filmskapare satsas det inte tillräckligt på det området som flest kvinnor är verksamma i, det vill säga dokumentärfilmsgenren. Det är märkligt. Sverige ligger dessutom långt efter sina nordiska grannar vad gäller stöd till dokumentärfilmen, säger Hjalmar Palmgren.

Women in Film and Television i Sverige (WIFT) är en politisk obunden och ideell organisation som verkar för att synliggöra och stärka yrkesverksamma kvinnor i alla funktioner inom film och tv. Även de menar att fokus för jämställdhetsarbetet inte kan ligga endast hos SFI.

- Svenska Filminstitutet har helt enkelt inte den maktpositionen i svensk långfilm som krävs för att radikalt förbättra kvinnors villkor i filmbranschen. Därför måste regeringen precisera genusfrågan i det nya filmavtalet, skrev WIFT i sitt remissvar.

Hjalmar Palmgren tror att SFI kan sätta press på branschen, genom att till exempel kräva en jämställdhetsplan för att stöd ska beviljas, men i slutändan är det arbetsgivarens ansvar att deras arbetsplatser är jämställda. Men enligt lag måste endast arbetsgivare, som vid ett årsskifte har fler än tio anställda, författa en jämställdhetsplan. Tillfälliga anställningar under året räknas alltså inte. På JämO är man medvetna om att detta kriterium inte omfattar alla arbetsplatser. Peter Christensen på JämO:s enhet för rådgivning, utveckling och tillsyn menar att en omformulering skulle kunna vara ett sätt att få fler arbetsgivare att omfattas av kraven på en jämställdhetsplan.

Malin Birgersson föreslår i sin rapport att alla arbetsgivare inom filmbranschen som någon gång under året har fler än tio anställda ska vara skyldiga att upprätta en jämställdhetsplan. Men än är inget definitivt. Vad som däremot är bestämt är att Teaterförbundet tillsammans med Medie- och informationsarbetsgivarna och JämO ska följa upp rapporten med bland annat utbildning.

Frågan är bara hur många som kommer att delta. När JämO bjöd representanter från nästan 200 arbetsgivare och utbildningsanordnare inom kultursektorn dök endast 15 upp.

Jämställdhet är inte bara jämn könsfördelning, utan även att inte behöva vara sitt kön. I en ojämställd filmbransch förväntas kvinnor göra film om den 'lilla världen', det vill säga känslor, relationer och det personliga. Vanja Hermele frågar sig varför inte exempelvis Mikael Håfströms film Ondskan eller Kay Pollaks Så som i himmelen beskrivs som filmer om 'den lilla världen'. Hon besvarar själv frågan. I filmbranschen är effekten av samhällets könsmaktsordning att kvinnors filmer ses som särskilda, specifika och inte lika bra som männens allmängiltiga filmer.

En som tröttnade på den stereotypa gestaltningen av kvinnor och män på film är Annika Hellström, regiassistent, scripta och styrelsemedlem i filmarbetarnätverket Doris. Hon berättar att syftet med Doris är att undersöka om könsrollerna förändras om det endast är kvinnor inblandade i produktionen. Så kom det sig att 'Dorismanifestet' skapades.

Detta innebär att alla manus ska vara skrivna av kvinnor, alla filmer ska ha minst en kvinnlig huvudroll och alla konstnärliga och beslutsfattande funktioner ska besättas av kvinnor. Även originalmusiken ska vara komponerad av kvinnor. Hittills har nätverket producerat två kortfilmer och en tredje är på gång.

En av Doris filmer är Skjut mig, som handlar om när Gerda möter den misslyckade bankrånaren Alex. Annika Hellström berättar att det först var tänkt att Alex skulle vara en man. Detta kom emellertid att ändras. Alex är nu en yngre kvinna.

- Filmen fick en helt ny tändning, säger Annika Hellström.

Kanske något som hela filmbranschen skulle må bra av.