Lior Vered är i Stockholm för att utbyta erfarenheter kring ickevåldsmetoder med andra aktivister från Israel, Pale-stina och Sudan. Inbjudna av Kristna Fredsrörelsen ska de lägga grunden till en plattform för ett samordnat arbetet mot våld. För icke-våldsrörelsen växer.

Lior Vereds föräldrar bor i den israeliska västra delen av Jerusalem. Själv har hon valt att bosätta sig i den palestinska östra delen. Men trots att det bara är några minuter mellan de olika delarna är skillnaderna stora.

I den östra delen ligger den gamla staden, omgiven av en åldrad stenmur som byggdes i mitten av 1500-talet. Här är Israels och Pale-stinas historia påtaglig. Inte bara för att judarnas och muslimernas heliga område - Tempelhöjden med klagomuren och klippmoskén - är beläget här, utan också för att tiden tycks ha stått stilla. När du kliver genom någon av de sju portar som leder in i och ut ur den gamla staden färdas du även i tiden.

Stenmuren utgör också en skiljelinje mellan folken. Det som händer på ena sidan har ingenting med den andra att göra. Något som Lior Vered upplevt.

En morgon vaknade hon av skottlossning. Tumult hade brutit ut på gatan nedanför hennes fönster. Den samlade folkmassans skrik och gråt skar genom väggarna och gjorde henne klarvaken. Hon fick veta att israeliska soldater just avrättat en palestinier.

Men vad Lior Vered minns starkast är hur hon, djupt skärrad, småsprang de få kilometrarna till sina föräldrars hus och på vägen möttes av människor som i lugn och ro satt och småpratade på kaféer och strosade omkring i västra Jerusalem.

- De reagerar inte längre. De är likgiltiga inför våldet. Och de behöver inte heller aktivt ta del av ockupationen. Segregeringen i Israel är stark. Att inte kunna ta sig till palestinska områden har blivit en del av livet. Till Betlehem, som ligger på ockuperat område, går inga israeliska bussar. De stannar vid gränsen. Där måste man passera gränsvakterna, byta till bil, gå eller ta lokala bussar. Och du kan när som helst bli arresterad, berättar Lior Vered. Hon tillägger att dessa gränsdragningar effektivt bidragit till att israeler och palestinier allt mer sällan möts. Segregeringen är i dag näst intill total.

Åtskillnaden har haft århundraden på sig att bli vardag. Under slutet av 1940-talet drevs över 700 000 palestinier från sina hem. Och genom inbördeskrig har den israeliska staten lagt över sjuttio procent av palestinsk mark under sina fötter.

För snart tre år sedan blev denna annektering än mer påtaglig. Då påbörjade israelerna byggandet av den så kallade skyddsmuren. Den kommer att bli 750 kilometer lång, trots att gränsen mellan Israel och Palestina är endast 220 kilometer. Med hjälp av den elva meter höga betongbarriären vinner Israel ytterligare land.

Muren slingrar sig fram längs ockuperad mark och skiljer hundratusentals palestinier från vänner och släktingar, och från egendom och arbete. Palestinierna har alltså återigen förlorat möjligheter till självhushållning och försörjning för sig själva och sina familjer.

- Muren synliggjorde ockupationen på ett provocerande sätt, berättar Lior Vered. Den fick människor att börja bry sig.

Den blev även starten för hennes engagemang i organisationen Anarkister mot muren. När muren byggdes splittrades palestinska byar och i de läger som uppstod mötte Lior Vered människor som drabbats av ockupationen.

- Då fanns det ingen väg tillbaka. Jag insåg att vi måste våga offra oss för att få slut på ockupationen, säger hon beslutsamt.

Kampen mot våld var emellertid inte ny för Lior Vered. Som sextonåring beslutade hon sig för att vägra militärtjänstgöring. Ett stort beslut i ett land präglat av en ständigt närvarande militär. Värnplikten är obligatorisk i Israel - tre år för män och två år för kvinnor.

- Militärens sexistiska machokultur glorifieras. Vi lär oss att vilja bli krigshjältar, att lyda order och vara vårt land troget. Militären är även en språngbräda till såväl politisk karriär som personlig status. Som en följd av de militära idealen är israeler också dåliga på att hantera rädsla och sorg, berättar Lior Vered.

Hon menar att den mentaliteten sätter käppar i hjulen även för den israeliska fredsrörelsen. Bland annat för själva aktionerna. Många vågar inte ifrågasätta militärens auktoritet.

- Men, frågar sig Lior Vered, varför skulle de bestämma över mig? Man måste våga stå upp mot falska auktoriteter. Risken att hamna i fängelse får inte stå i vägen för en befrielse från ockupationen, tillägger hon övertygat.

Lior Vered berättar att hennes främsta förebilder är människor runt omkring henne. Människor som dagligen kämpar för att få ett slut på ockupationen. Framför allt personer som kommer från andra länder, för att ansluta sig till kampen, inspirerar henne att orka fortsätta. En annan inspirationskälla är Mahatma Gandhi som visade att det går att bryta ett våldsherraväldes makt.

Traditionen av att handlingsutrymme fås genom våld genomsyrar såväl Israel som Pale-stina. Men även inom den israeliska fredsrörelsen finns en sorts våldsglorifiering och ett motstånd mot att våga visa rädsla.

- Det tar flera dagar för mig att återhämta mig efter en demonstration. Många aktivister blir helt enkelt utbrända då de aldrig kan prata om hur de verkligen mår. Detta hänger ihop med att det finns en anda inom den israeliska fredsrörelsen - att ju fler gånger man blivit misshandlad, arresterad och utsatt för tårgas desto mer tålig är man. Desto trognare kampen och desto bättre aktivist är man, säger Lior Vered.

Hon minns speciellt en demonstration. Efter att under flera timmar ha utsatts för tårgas, brast det. De började gråta och krama varandra. Hon säger att det var en befrielse att få uttrycka sina känslor. Och efter detta har hon tillsammans med några andra kvinnor börjat träffas efter varje aktion för att prata av sig. De delar erfarenheter och upplevelser.

Men händelsen öppnade även andra dörrar.

- Det stod en soldat en meter ifrån oss. Vid ett tillfälle mötte jag hans blick och såg att han inte längre var oberörd. Kanske var det första gången han förstod konsekvenserna av sina handlingar och det lidande han skapar.

Ett lidande som även den svenska regeringen har del i. Enlig Svenska Freds- och skiljedomsföreningen har Sverige de senaste åren köpt vapen och krigsmateriel från Israel till ett värde av över 500 miljoner kronor. Pengar som försvinner in i den israeliska militärapparaten. Dessutom har Sverige upplåtit mark till Israel för att testa vapen.

- Sverige är en nation som på många sätt tjänar på väpnade konflikter runt om i världen. Och genom sitt agerande gentemot Israel stödjer Sverige ockupationen av Palestina, konstaterar Lior Vered.

Samtidigt är svenska aktivister, efter amerikanska, de som engagerar sig mest i kampen mot ockupationen.

Och kampen växer. Lior Vered berättar att för bara två år sedan dök endast mellan fem och tio personer upp på demonstrationerna. I dag brukar de vara runt trettio och manifestationerna sker minst en gång i veckan.

I takt med att kampen gror har även nödvändigheten i att samarbeta blivit mer tydlig. Men Lior Vered önskar att fler aktivister vågar ifrågasätta militärkulturen. Hon tror och hoppas mycket på den växande feminismen i Israel.

- Här finns en stor potential då vi inte låter oss imponeras av militära ideal som våldsglorifiering och känslokyla.