I april blev jag medlem i Feministiskt initiativ, Fi. På det första mötet i Göteborg utlovades en organisation som med folkbildning och aktivism i grunden skulle bli något unikt, och vi skulle bygga allt detta tillsammans. Det lokala engagemanget drog igång med en väldig hast. Vi funderade, umgicks, skrattade och drömde om ett feministiskt parti. Nu jäklar var det dags. Men jag fick också uppleva besvikelser. Det visade sig vara svårt att kommunicera med styrelsen och det mesta vi tänkte och skrev blev kvar i våra kollegieblock. Mycket tid gick åt till att diskutera vad det var vi egentligen skulle göra, och när vi väl fick instruktioner från styrelsen så var tiden knapp. Egna initiativ lades åt sidan, vi arbetade på, och efter fyra intensiva månader förestod äntligen årsmötet.

Med stor förväntan sprättade jag upp kuvertet men såg till min förskräckelse att anmälningsavgiften var hela femhundra kronor. Jag som just suttit och funderat på hur jag skulle skramla ihop till resan. Och hur skulle det gå för andra kvinnor, tänkte jag, sådana som lever på socialbidrag eller sjukpension? Jag var en, men inte den enda, som reagerade på detta och skrev en uppmaning till styrelsen. Vi föreslog ett utjämningssystem eller fullmakt. Men utjämningssystem var för komplicerat, och fullmakt medförde en risk för kuppning menade styrelsen. Tidigare hade det lagts förslag om att hålla årsmötet på olika håll i landet samtidigt, men inte heller detta hade styrelsen nappat på. Några härliga själar i det lokala engagemanget lystrade dock till min bön. Jag fick ett bidrag om 250 kronor och kunde än en gång plocka upp spaden och kämpa på. Styrelsen, de lyckades efter någon vecka få ut en uppmaning på hemsidan till alla medlemmar att samla in pengar via bullförsäljning och loppmarknader.

Mindre än två veckor före kongressen kom nästa obehagliga överraskning. I styrelsens sista utskick konstaterades utan motivering att årsmötet skulle direktsändas i SVT24. Jag som inbillat mig att vårt första årsmöte skulle bli en möjlighet att vädra den frustration man byggt upp, bygga nya broar och säkra gemenskapen. Men inte nog med att vi skulle få stå ansikte mot ansikte med styrelsen, vi skulle dessutom får göra det i direktsändning. Jag tänkte på de som lider av social fobi. Har de ingen rätt att delta i en feministisk politik? Många medlemmar hade dessutom aldrig tidigare deltagit i något liknande. Vi hade visserligen haft ett möte med Gudrun Schyman här i Göteborg som gått under rubriken 'Inför årsmötet' men också det hade tyvärr handlat mer om bullbak än politisk metod. Vid mötet framhävde också Gudrun det vi fått höra redan vid första mötet i Göteborg, att vissa kvinnor valt att inte ingå i interimstyrelsen eftersom att det innebär ett risktagande att gå ut offentligt som feminist. Jag förstår fortfarande inte hur styrelsen med denna insikt kunde ta beslutet att direktsända årsmötet. På grund av alla protester blev det en omröstning om medias närvaro. Gudrun var en av dem som gick upp och talade för. Vi röstade, och media gavs tillträde. När jag några timmar senare gick på toaletten satt en lapp uppsatt på anslagstavlan. 'När media strömmade in så ångrade jag att jag röstat ja till deras närvaro. Jag hade aldrig kunnat ana att de skulle ta så mycket plats'.

Jag vet att det finns medlemmar som aldrig åkte till årsmötet eftersom de inte hade tid att baka bullar för att tjäna ihop till anmälningsavgiften. Jag vet att det finns medlemmar som gav upp sin rösträtt för att de inte orkar stå i direktsändning och motivera sina åsikter. Givetvis har mycket mer hänt, både positivt och negativt under mina fem månader med Fi men tyvärr har det varit så många besvikelser att jag efter den första av årsmötets tre dagar bestämde mig för att lämna kongressen, och lämna Fi. Jag har bättre saker för mig än att värva röster åt en styrelse som inte bryr sig om medlemmarnas dito. Men det finns de som kämpar på i föreningen, och jag önskar er all lycka. Ingen skulle bli gladare än jag om Fi blev ett vettigt alternativ i valet 2006.