Vänskap uppstår mellan de båda ensamstående mammorna Katarina och Annie. Tillsammans med barnen, Stefan och Anna, bildas en fantastisk fyra som fikar, handlar och går långa promenader.

Annie kommer in i Katarinas och hennes son Stefans liv som en frälsargestalt, hon är 'glamourmamman' som gör Katarina till en 'skratt- och fnissmamma' och får Stefan att känna sig sedd. Annie med leopardkragen och blekt hår blir till 'universums centrum'.

Romanen tar sin början under 'den stora katastrofen' och med hjälp av rekonstruktioner, växelvis ur Katarinas och Stefans perspektiv skildras de gångna nio åren. Transportsträckan för att räta ut frågetecknet, katastrofen, blir något lång och sävlig. Ljungbergs förmåga att skildra det outtalade i mänskliga relationer fungerar här både på gott och ont. Endast Katarina och Stefan blir tydliga, komplexa karaktärer medan Annie och de andra framstår som svävande och hemliga.

Annie och Katarina kör sitt vi-mot-världen-race men De Beauvoirs tankegångar förlorar varje gång i den konkreta verkligheten. Ljungberg belyser, om än något övertydligt, samhälleliga strukturer genom de manliga karaktärernas återkommande kommentarer: Kvinnor är svekfulla. Klarar man sig själv och tar plats tillsammans och syns och hörs, vilket Katarina och Annie gör, så tror man att man äger världen. Det blir dock något onyanserat när alla män i boken någon gång spricker i fasaden och visar upp sitt kvinnoförakt.

De äldre kvinnorna såsom 'snälla tanten' i Katarinas trappuppgång och farmor Joyce har medlidsamma blickar att utdela. Klarar man sig ensam (utan en man) egentligen? Eller är det som Annie påpekar för Katarina: 'Ärligt talat, det finns ingen som kommer att förstå vad du säger när du berättar att du flyttade från en helt vanlig kille som inte slog dig, som hjälpte till hemma, som Mike, som till och med faktiskt öppnat Det andra könet en gång eller vad det var.'

Annies och Katarinas vardag är ett könskrig och skrattet är deras enda vapen.