Trötthet är annars en intressantare företeelse än vad man kan tro, och själv har jag en hel del erfarenheter av det. För en dryg månad sedan, till exempel, sprang jag ett maratonlopp i Uppland. Det var en ganska varm dag men jag pressade mig och lyckades hålla en jämn, på förhand framräknad, idealfart länge - ända tills det var 7 kilometer kvar av loppets 42. Då, på ganska kort tid, spred sig en allmän obehagskänsla i mitt medvetande som gjorde att jag tvingades att dra ner på farten. Extra tungt blev det då jag insåg att jag inte skulle klara av mitt tidsmål för loppet. Efter målgång försökte jag förstå vad det var som egentligen hade tvingat mig att sakta ner. Jag hade ju inte haft särskilt ont någonstans och mina ben kunde ha gett lite mer. Min slutsats var att det måste ha varit den allmänna olustkänslan som uppkom i hjärnan, och som antagligen var kroppens försvarsmekanism för att skydda mig mot värmeslag. Om det exempelvis hade gällt livet hade jag säkert kunnat mobilisera mer krafter.

Den sydafrikanske idrottsfysiologen Tim Noakes hävdar att trötthet huvudsakligen sitter i hjärnan. Till exempel när man springer långa distanser är det i regel inte fysiologiska orsaker som är direkt avgörande för att man så småningom måste sänka farten. När löparen börjar känna av trötthet är musklerna inte fyllda med mjölksyra, och inte heller är det så att glykogenet är slut. Istället handlar det om att det i hjärnan uppkommer olustkänslor som gör att vi vill vila. Hans teori kallas 'The Central Governor Model' och innebär att det undermedvetna tar in information från olika delar av vår kropp och på basis av det gör en prognos för hur mycket vi bör anstränga oss. Det i sin tur styr trötthetskänslorna.

I vardagen är det ännu tydligare att tröttheten uppkommer i hjärnan. Vi blir trötta av olika krav som ställs på oss i studier, arbetsliv och på fritiden. Nya tekniska innovationer som gör oss effektivare gör ofta inte livet lättare utan ökar istället ambitions- och kravnivån.

Men om man inte kan förändra världen - eller sitt eget liv - inom en överskådlig tid gäller det att lära sig, hantera tröttheten. Som jag ser det finns det två huvudvägar. En metod är att ignorera kroppens försvarssignaler och att med hjälp av ilska, rädsla eller dopning tvinga kroppen att fortsätta även när det börjar kännas tungt. Det är dock en tveksam metod - såväl i idrott som i vardagslivet. Det finns en uppenbar risk för överansträngning, utbrändhet eller i värsta fall ännu värre konsekvenser.

Den andra vägen är att reducera orsakerna till tröttheten. Om man till exempel upplever motivation, delaktighet och glädje kanske man aldrig blir riktigt trött. Inom sporten ser man ibland spelare eller löpare som är påtagligt inspirerade och som inte verkar veta av någon trötthet trots att de borde vara helt slut.

Det vore inte så dumt om hjärnan vore inspirerad istället för trött när man ska till jobbet på måndag.