En fråga som fotbollsfans ibland ställer sig är: varför blir alla filmer om fotboll alltid så fruktansvärt dåliga?

Det senaste exemplet på dålig fotbollsfilm är bioaktuella Goal! Intentionerna var från början goda. Michael Winterbottom fick uppdraget att regissera och med tanke på det popkulturella mästerverket 24 hour party people skulle det sannolikt ha kunnat bli en autentisk och sevärd film.

Men Winterbottom övergav produktionen på ett tidigt stadium och ersattes av en namnlös och betydligt mer lättmanipulerad regissör med Judge Dredd som främsta konstnärliga merit. Det är lätt att förstå Winterbottoms avhopp när man ser slutresultatet. Projektet Goal! var nämligen aldrig menat som en tankeväckande film. Nej, det var hela tiden frågan om ett gigantiskt reklamfilmsprojekt. Det är därför vi ser just Newcastle på duken och inte till exempel Everton. Det är därför vi ser Beckham istället för låt säga Fredrik Ljungberg. Nästa film, Goal! 2, är redan i produktion och kommer att handla om, just det, Real Madrid (vilket för den icke initierade är skojätten Adidas flaggskepp).

Även självaste Spike Lee håller på att göra en film om fotboll, men inte på eget initiativ. Det är skomärket Nike som övertalat mästerregissören med en inte alltför liten summa pengar.

Vi kan vara säkra på att varken Newcastle, Real Madrid eller David Beckham medverkar i den filmen. Men bli inte förvånad om Ronaldinho dyker upp, coolt poserande i mödosamt filmade fightingsekvenser, slående magiska frisparkar med hjälp av sina guldlaminerade Nikeskor.

Men frågan är alltså varför? Varför blir det så skrattretande löjligt när Hollywood försöker göra långfilm om fotboll?

Därför att fotboll redan är perfekt teater.

Bertolt Brecht var en stor fan av fotboll. Men han försökte aldrig göra teater av fotboll eftersom det inte behövs. Varför göra teater om en teater som redan är perfekt? Brecht framhöll fotboll som ett estetiskt föredöme. För till skillnad från teater- och bioföreställningar som helst ignorerar sin publik och snabbt tystar ner varje skrålande besökare som stör den dramatiska illusionen, så förväntar sig fotbollens aktörer engagemang av sina åskådare. Fotbollens idé, mer än någon annan idrott, kräver att publiken deltar i det pågående skådespelet. Det är detta engagemang som Hollywoodindustrin, i samarbete med Adidas och Nike, önskar uppnå ekonomisk och social makt över med sina förföriska filmberättelser.

Kort sagt: det handlar om att sälja jumpaskor och replikatröjor till jänkare som för tillfället helst köper baseballkepsar. Detta gör man enklast genom att i filmer som Goal! och Bend it like Beckham lansera fotbollen i samstämmighet med myten om den amerikanska drömmen.

Och här har vi det verkligt intressanta problemet när det gäller världens största idrott. Tänk om den globala fotbollens enorma energi kunde vinna intellektuell bärkraft och bytte sportens arenor mot politikens område.