Vi vill se våra svenska idrottare vinna. I egenskap av journalister, publik och sponsorer är vi aldrig sena att sälla oss till hyllningskören när det vankas framgång. Hur de blivit bäst är i det ögonblicket sekundärt. När de avslöjas som fuskare är vi dock om möjligt ännu snabbare att döma. Vi dömer därför att vi anser det är fel att dopa sig, men också för att vi lever i den löjeväckande tron att svenska elitidrottare är av en annan, moraliskt mer högtstående sort som inte fuskar.

Att dopa sig är fel, men också förståeligt. Det är en logisk följd av hur den moderna elitidrotten är uppbyggd. På samma sätt som det faktum att några hockeyspelare på fyllan turades om att ha sex med en ung tjej på ett hotellrum i Stockholm är en logisk följd av den alkoholkultur och kvinnosyn som finns överrepresenterad inom våra lagidrotter.

Comebacken blev en stor besvikelse för Axelsson. Han tävlade för Universal Café, ett litet stall på behörigt avstånd från de stora tävlingarna och efter en sjunde respektive tolfteplats i början av sommaren vurpade han svårt i augusti och säsongen var över.

För två veckor sedan ringde Axelsson och berättade att han skrivit kontrakt med det colombianska stallet Selle Italia. Stallet kör kommande säsong Giro d"Italia och det återkommande ordet var revansch. Det nämnde jag inte i TT-artikeln jag skrev samma kväll. Det passar sig inte för dopade idrottare att prata om revansch.

Men revansch är vad det handlar om. Sportslig såväl som mänsklig. Och bilden jag har på näthinnan är inte doparen utan cyklisten Nicklas Axelsson på väg uppför bergen i Giro d"Italia 1999, sida vid sida med Pantani, Simoni och Jalabert, på väg mot en överraskande sjätteplats sammanlagt - den största svenska cykelframgången sedan Tommy Prim i början på 1980-talet satte sig i respekt nere på kontinenten.