Nej, Åsa Sandell kunde inte skaka om världen i mötet med storfavoriten och världsettan Laila Ali. Men inför ögonen på promotorn Don King och Lailas pappa Muhammad Ali, svarade hon för en insats som - med tanke på förutsättningarna och det faktum att en samlad expertkår gjorde tummen ner före avresan till Berlin - andades bragdvarning.

Svenskan bjöd på imponerande motstånd. I de inledande ronderna fick hon matchen precis dit hon ville. Hon rörde sig väl, jabbade och gled undan och höll med sin större räckvidd amerikanskan på behörigt avstånd.

- Jag tyckte allt fungerade som planerat, sa Sandell efter matchen men menade också att hon varken var mentalt eller fysiskt redo för tio ronder.

Så långt hade matchen nu förmodligen inte gått, även om domaren var väldigt snar att bryta tillställningen 1.51 in i femte ronden efter att Laila Ali följt upp en uppercut med en tung serie slag i höjd med svenskans ringhörna.

- Jag blev chockad när domaren bröt så snabbt. Jag var inte alls skakad, menade Sandell som för ett ögonblick i momentet före faktiskt såg ut att ha kopplat greppet på Ali efter ett par hyggliga träffar.

Dagen före matchen hade en avslappnad Åsa Sandell och en ovanligt lågmäld Laila Ali mött mediauppbådet i Hyatt Hotels presshall för den obligatoriska invägningen. Ett ovant spektakel för kulturjournalisten på Helsingborgs Dagblad, som dock gav råg i ryggen snarare än att öka antalet fjärilar i magen.

- Det kändes förvånansvärt bra. Jag kände mig lugn, inte det minsta mer nervös än jag brukar, sa Sandell och förklarade leendet på läpparna med att hon hela tiden försökte påminna sig själv om att hon var där för att ha kul.

Hon kände också lättnad över att för första gången ha stått öga mot öga med sin motståndare.

- Med tanke på den hype som omger henne var det skönt att äntligen träffas. När det väl var överstökat kändes hon mindre skrämmande som person.

Laila Ali hade tidigare lovat att knocka svenskan, och framme vid vågen fortsatte den verbala krigföringen.

- Jag hörde inte vad hon sa, menade Sandell som hela tiden hävdat att hon inte tänkte ge sig in i någon pajkastning.

- Men jag vände inte bort blicken, påpekade hon och blev sedan uppropad på podiet igen - denna gång för att prova ut ett par handskar.

Och det tycktes faktiskt som om mycket av den rädsla som väl trots allt måste ha funnits inför mötet med Laila Ali försvann under invägningen.

- Hon rör sig lite klumpigt, tycker jag, kostade Sandell till och med på sig att kommentera motståndarens stil i ringen och hoppades att hennes övertag i längd och räckvidd skulle kunna orsaka sensation i Max Schmeling Halle.

Boxningsexperterna gav inte Åsa någon större chans inför avresan.

-Hon kommer att få väldigt, väldigt mycket stryk, sa Paolo Roberto i TV och var kritisk till att svenskan över huvud taget ställde upp.

- Jag tycker det är fånigt. De har inte ens sett mig i en proffsring och plötsligt vet de allt om damboxning, menade Sandell och påpekade att det var Laila - inte Muhammad - Ali hon skulle möta.

Självklart fanns det inget att tveka på när ukrainskan Angelika Torskaja tvingades lämna återbud och frågan gick vidare till Sandell. Ett gyllene tillfälle att hamna på boxningskartan inför flytten till New York och den heltidssatsning på boxning som sedan länge varit inplanerad.

- Och jag tror inte jag var uträknad av alla. Laila är en bra boxare, men det är jag också. Jag har potential att slå henne. Bara jag boxas som jag kan göra, rör på mig, jabbar och håller henne på avstånd.

Och känslan spred sig att Åsa Sandell kanske kunde överraska. Om inte vinna, så i alla fall bjuda på bra motstånd. De stora hoten var förstås den dubbla anstormning som en match mot damboxningens världsetta innebär - snacksaligheten utanför ringen och knockout-lustan innanför densamma. Den verbala krigföringen avväpnade hon med den äran.

- Det är inget jag varit med om tidigare, mina matcher har varit ganska snälla. Men jag tycker mest det var patetiskt och svårt att ta på allvar.

Och om den relativt lågmälda sida Ali visade upp under invägningen dessutom var ett tecken på underskattning från amerikanskans sida kanske Åsa Sandell kunde hitta en oväntad lucka och täppa till truten på, inte bara på Ali, utan även sina många belackare.

Så blev det nu inte riktigt. Men det var den fysiska ojämnvikten som till slut fällde avgörandet. Taktiskt och tekniskt övertrumfade svenskan länge Ali, som hade märkvärdigt svårt att komma underfund med sin betydligt längre motståndare.

Och givetvis var det orimligt att tro att Sandell, efter blott två veckors hård träning, skulle kunna mäkta med en match över tio ronder mot sportens världsetta. Fotarbetet mattades tids nog av. Jabbarna blev färre, kortare och utan riktig stuns. Mötet gav dock mersmak och efter matchen hoppades svenskan på snar revansch.

- Jag har visat att jag kan slå henne. Jag hoppas verkligen att hon känner att hon måste ge mig en returmatch efter det här.

Inledningen på presskonferensen tydde också på det.

- Jag vill säga till Åsa att hon är en talangfull boxare som jag tror kommer gå långt i vår viktklass. Det var synd att domaren bröt matchen, började Laila Ali, men när frågan om returmöte kom på tal var det slut på berömmet.

- Missförstå mig rätt, när jag säger att det var synd menar jag att jag själv hade velat avsluta matchen. Jag känner mig aldrig nöjd om inte motståndaren går i golvet. Jag kanske ger henne en match till, kanske inte. Det var ju inte så att hon var nära att vinna.

Kanske var Ali även besviken över att publiken ju längre matchen led förflyttade sina sympatier från henne till den blonda svenskan. När speakern ropade ut det officiella resultatet buades det högljutt från de utsålda läktarna.

- Det hade jag verkligen inte räknat med. Inte med Muhammad Ali på läktaren och allt, sa en nöjd Åsa Sandell som ska ha all heder för sin insats. Före såväl som under matchen visade hon att hon hör hemma i proffsboxningens finrum. Från att till en början ha agerat statist till Laila Alis ambulerande cirkussällskap, vann Sandell med sitt uppträdande i och utanför ringen publikens och massmedias hjärta.

Hennes insats värmde i ett grått och kylslaget Berlin och gav förstås mängder av självförtroende inför den förestående flytten till New York, där kulturjournalisten Sandell nu blir proffsboxare på heltid.

- Satsningen är väl inte direkt mindre motiverad nu än före matchen, sa Sandell som hade svårt att inte känna sig som vinnare trots förlusten.

Vad Laila Ali hade valt för musik? 'You can hate me now' löd texten som strömmade ur högtalarna när hon gjorde sig redo att äntra ringen. Det kan inte alltid vara lätt att leva i glappet mellan vem man är och vem man förväntas vara. För visst fick vi en glimt av den riktiga Ali strax före midnatt i Max Schmeling Halle? Den Laila Ali som påtagligt lättad kramade om Åsa Sandell.