I mitten på november förra året startade Sheeda Firouzfateh Pacalis, en förening som med basket som bas vill fokusera på helheten i främst unga invandrartjejers liv. Antalet medlemmar har på kort tid ökat från 5 till 40 stycken, en efterfrågan som kan bli svår att möta på sikt.

- Tjejerna själva tar mycket ansvar, men det behövs mer vuxna som engagerar sig om vi ska kunna behålla kvaliteten på verksamheten.

Tjejerna, som är i åldern 14-16, kommer från så skilda delar av världen som Kina, Libanon, Turkiet, Kenya och Albanien. Men Sheeda hoppas i framtiden även kunna locka svenska tjejer.

- De svenska tjejerna är lite rädda. Vi vill minska fördomarna både bland svenskar och invandrare. Svenska tjejer ska inte behöva vara rädda för invandrartjejer och tvärtom.

Förutom att träna och spela basket samlas man två gånger i veckan hemma hos Sheeda för gemensam läxläsning.

- Vi har redan tjejer som gått från icke godkänt till att klara skolan tack vare föreningen.

Ett stort problem, menar Sheeda, är att delar av vuxenvärlden inte ser det goda i tjejerna, utan bara berättar för dem vad de är dåliga på.

- Det gäller även tjejerna sinsemellan. När vi hade julavslutning fick alla i uppgift att skriva tre positiva saker om varandra och det vållade stora svårigheter, både språkligt och känslomässigt.

Hon har märkt att hennes egen bakgrund som invandrare - Sheeda kommer ursprungligen från Iran - gör att det ligger närmare till hands för ungdomarna att öppna sig. Hon är dessutom en förebild och ett exempel på att det går att lyckas som invandrare och kvinna i Sverige.

- Att vara aktiv i en förening är ett bra sätt att komma in i samhället. Och att ta varje möjlighet som ges att delta på möten och utbildningar. Det är svårt att ha en uppfattning om man saknar kunskap.

I mellandagarna åkte Sheeda och några av tjejerna till Stockholm och gjorde studiebesök på Fryshuset.

- Det var en upplevelse. Alla gillar ju inte idrott och vi fick mängder av idéer och uppslag med oss tillbaka till Borås.

Tillsammans har Sheeda och tjejerna kommit överens om vilka regler som ska gälla.

- Man ska visa varandra respekt, inte ha dålig attityd och inte använda fula ord. Och så ska man komma till träningarna. Om man inte kan komma ringer man och meddelar det.

Regler som var lätta att enas kring, men inte alltid lika lätta att följa.

- Vi har haft en del träningar med mycket tjafs och bråk. Mycket handlar om att visa att 'jag är tuffare än du'. Det är lättare att ge sig på kompisarna än exempelvis föräldrarna eller samhället.

Sheeda valde, till en början mot tjejernas vilja, att inte förlägga träningarna i det invandrartäta område där de flesta bor.

- Det bildas lätt ett samhälle i samhället där man bor, går i skolan och tillbringar all sin tid. Jag vill bryta de strukturerna.

Viktigare är en annan slags tillgänglighet.

- Alla ska kunna vara med. Även de som inte har råd att betala dyra medlemsavgifter. Det viktiga är att de kommer.

När det gäller halltider är Pacalis inte högprioriterade.

- Vi tränar en timme på tisdagar och en timme sent på fredagskvällarna, vilket innebär att jag får skjutsa tjejerna hem från träningen.

Ett stort problem är föräldrarnas bristande engagemang.

- Antingen är de för gamla eller så jobbar de för mycket. Eller så tycker de inte att det är viktigt med idrott, åtminstone inte för tjejer. Att öka föräldrarnas medvetenhet är jätteviktigt.

Två föräldramöten har hon hunnit kalla till.

- På det första kom två, på det andra sju. Så det går framåt, skrattar Sheeda, som förutom ökat föräldraengagemang också hoppas kunna hitta sponsorer. Och att Borås kommun ska förstå vikten av projektet och stötta föreningen ekonomiskt.

- Vi fick 20 000 från Handslaget, men det räcker inte till mycket mer än att täcka bensinkostnaderna i samband med bortamatcher.