Som notorisk sportfantast - och därtill sportredaktör - letar jag förstås efter stimulans inom idrottens värld. För det finns ju så många starka känslor i sport. Och i och med att sport kan ses som ett slags kultur bör det finnas något där som värmer själen också, resonerar jag.

Om man tittar på sportutbudet i media ser det dock inte så lovande ut. Det mesta verkar röra sig om och kring prestationer, pengar och superstjärnor med stort ego - om personer som är så rika och berömda att de inte behöver komma närmare en vanlig människa än avståndet mellan sidlinje och ståplatsläktare. Till exempel betraktar sig vissa av dem som för upptagna för att kunna delta i en fotbollsgala i TV 4. Andra atleter dopar sig eller skadar sina motståndare avsiktligt. På senare tid har också fotbollspublik i olika europeiska länder gjort uppmärksammade rasistiska attacker mot mörkhyade stjärnor. Inom denna värld av låga drifter är det nog svårt att finna något särskilt upplyftande.

Men det finns också idrottsstjärnor som verkligen försöker engagera sig för något större i världen. Carolina Klüft till exempel har under de senaste månaderna figurerat flitigt i olika välgörenhetssammanhang - bland annat har hon startat en stiftelse som ska hjälpa behövande barn. Friidrottskollegan Kajsa Bergqvist gjorde också en insats nyligen genom att skänka sina spikskor från VM till förmån för FN:s hjälporganisationer. Men mest imponerar ändå Klüft som också valt att stanna i Sverige i stället för att flytta till ett skatteparadis.

Det finns således olika slags personligheter inom underhållningsidrotten - liksom i samhället i stort. Men egentligen vet jag knappt något om dessa olika typer, de är egentligen inte annat än summan av de bilder som jag får via media. Till exempel är det svårt för mig att veta hur Klüft och Bergqvist är privat. De är ju aktörer inom den del av underhållningsindustrin som kallas för elitidrott.

Kanske är det en svår uppgift att som utomstående försöka hitta mänsklig inspiration inom kommersiell sport. Idrottens arenor är ju ändå i första hand tempel för narcissism, nationalchauvinism och ytlighet. Den mänsklighet som trots allt måste finnas inom idrotten döljs bakom kulisserna, där aktiva och ledare lever sitt liv. Det är nog också på det planet som man kan lära sig och bli inspirerad av något mer än musklerna, farten och dribblingskonsterna.

Kanske är det bara genom eget idrottande som man kan hitta en själ inom idrotten. För mitt liv ger i alla fall träningen stadga och mening. Jag har också lärt känna en hel del människor genom att löpträna, spela fotboll eller styrketräna, och det är onekligen trevliga sätt att bekanta sig med folk. Till exempel förra helgen spelade jag bowling med ett gäng människor av olika nationaliteter och det kändes som att de av oss som inte kände varandra så väl kom varandra lite närmare genom spelet. Och de som vann var garanterat varken divor eller dopade.