Men visst finns det gränser för hur resultatinriktad och artificiell sport får bli. Till exempel tycker jag inte att det längre vore kul om dopningen släpptes fri och läkemedelsproducenterna skulle kunna börja härja obehindrat inom den kommersiella underhållningsidrotten. Detta skulle bli fallet om så kallad gendopning tillåts.

I söndags och i måndags arrangerades ett symposium om gendopning i Stockholm. Det var antidopningsorganet WADA som arrangerade och ett femtiotal ledande forskare inom genetikens och genterapins område från olika håll i världen deltog. Genterapeutiska behandlingsmetoder används i sjukvården redan i dag, och de gener som kan manipuleras för idrottsframgång är väl kända. Det handlar dels om gener som stimulerar muskeltillväxten, dels om gener som ökar produktionen av röda blodkroppar och därmed även syreupptagningsförmågan.

Med de nya möjligheter som forskningen ger skulle fri användning av dopningspreparat kunna skapa en ny typ av idrott. Om du minns hur sprinterlöparen Ben Johnson såg ut med sina enorma muskler i ben, armar och bål kan du börja föreställa dig hur atleterna kan komma att se ut om gendopning skulle bli tillåtet. Vi skulle få se riktiga monster inom sporten.

Det finns dock tänkare som vill att dopning ska

tillåtas. Idrottsfilosoferna Claudio Tamburrini och Torbjörn Tännsjö menar att gendopning skulle innebära att kvinnor skulle kunna tävla mot män på lika villkor om prispengar, ära och berömmelse inom de manligt dominerade grenarna. Fri dopning skulle göra slut på könsförtrycket inom idrotten, menar filosoferna.

Jag undrar vilken syn på idrott dessa filosofer har - uppenbarligen skiljer sig den väsentligt från mitt perspektiv. För även om man på detta sätt skulle kunna uppnå jämställdhet inom idrottens område skulle konsekvenserna för de gendopade individerna och för idrotten - så som vi känner den - bli förödande. Betydelsen av träning skulle reduceras kraftigt samtidigt som de medicinska ingreppen i människokroppen skulle bli av avgörande betydelse.

Det finns andra som förespråkar dopning av mer jordnära skäl. Förra årets segrare i alpina världscupen Bode Miller, USA, tycker att dopningen bör släppas fri. Enligt honom är dopning som att äta rätt och att ta lite EPO skulle inte alls vara farligt - det skulle tvärtom minska olycksriskerna i fartgrenarna.

Åsikter som Millers framförs sällan, men de är nog inte så ovanliga bland aktiva.

Svensk och nordisk idrott har dock - till skillnad från många andra delar av världen - tagit dopningsproblemet på allvar. I Sverige tas cirka 4 000 dopningsprover varje år och bara ett mycket litet antal av proverna är positiva. I Finland - som av en svensk kvällstidning nyligen kallades för fuskarnas paradis - tas 2 000 prov per år vilket per capita ger ungefär samma antal tester som i Sverige. Även där är antalet positiva testresultat mycket litet.

Men kampen mot dopning är långtifrån vunnen. Det finns alltid personer som är beredda att riskera sin hälsa för berömmelse och pengar, och det finns ekonomiska intressen som är villiga att hjälpa till. Till exempel har vissa europeiska cykelstallar och fotbollsklubbar under senare år ägnat sig åt systematisk dopning av sina idrottare. Och enligt antidopningsexperten Arne Ljungqvist har dopningsintresserade personer redan försökt att komma i kontakt med genforskare.

Vid OS i Turin om ett par månader kommer eventuellt gendopade deltagare inte att kunna upptäckas. Som vanligt ges fuskarna och intressena bakom dem ett försprång - frågan är bara om de redan är beredda att ta tillfället.