I regel tar ändå nyfikenheten över och snart bläddrar jag som vanligt igenom textteves sportsidor. Men det är mest av gammal vana - för egentligen tycker jag att idrotten borde gå ut på något större än att hoppas på seger för favoritlaget.

För länge sedan fanns det auktoriteter och tänkare som såg idrotten som något viktigt och värdefullt i ett samhällsperspektiv. Jag läser i tidskriften Svensk Idrott att Victor Balck och Torsten Tegnér betraktas som landets hittills enda stora idrottsideologer. Victor Balck verkade huvudsakligen på 1800-talet och nämns ofta som den svenska idrottens fader. Torsten Tegnér, som levde 1888 till 1977, verkade som redaktör för Idrottsbladet under hela 52 år. Tegnér såg idrotten som något fostrande för folket, och för honom var idrott en form av friskvård. Han menade att tävlandet var stärkande för karaktären och ansåg även att kamratskapen inom idrotten skulle bidra till att riva ner klassgränserna - något som säkert var viktigt för överklassen under det tidiga 1900-talet.

Finns det då någon ideologi inom dagens idrott? Ja kanske, men bara för vissa delar. Det finns en bred koncensus om att bredd- och motionsidrotten spelar en roll för folkhälsan och att det därför är viktigt att uppmuntra människor till fysisk aktivitet. Men när det gäller elitidrott är det sällan som man hittar kopplingar till några högre syften. Om man testar Tegnérs teser på dagens elitidrott kan man konstatera att den moderna idrotten knappast har så mycket att göra med friskvård, men kanske kan man fortfarande hävda att tävlingsidrotten har en utvecklande inverkan på de aktivas karaktär. De riktigt framgångsrika idrottsstjärnorna verkar exempelvis ofta ha stark vilja och stor självdisciplin. På senare tid har media uppmärksammat de berömda '56:orna', Ingemar Stenmark, Björn Borg, Thomas Wassberg och Frank Andersson. Dessa herrar, som alla fyller

50 år i år, var starka individualister och verkligen inte kända för att kompromissa.

Det är säkert bra att vara stark - och även egoistisk - om man vill nå framgång i en individuell sport - sportsidorna fylls av ansikten på vilje-starka kämpar. Men är det ett bra ideal för en människa och samhällsmedborgare? Jag tycker inte det. Det finns dock personer inom idrotten - som exempelvis Carolina Klüft - som uttrycker positiva värderingar inom idrotten och även med avseende på världen utanför tävlingsarenorna. Kanske har idrotten gjort henne till en starkare och mognare person. Det gäller dock långt ifrån alla idrottsstjärnor.

Men kan inte idrotten åtminstone minska klassmotsättningarna? Kanske kan den det. Men jag tycker inte att det är något att sträva efter i ett samhälle där de sociala klyftorna vuxit under de senaste decennierna. Att uppmärksamma intressekonflikterna är istället ett första steg i att minska orättvisorna.

De mest tydliga idéerna som jag ser i svensk idrott är nationalismen samt teknisk och ekonomisk effektivisering. De grundläggande syftena är att svenska idrottare ska vinna så mycket de kan till glädje för (den svenska) idrottspubliken, och att olika aktörer inom sporten ska tjäna så mycket pengar som möjligt.

Dessa syften kan givetvis inte mäta sig med de samhällsnyttiga värden som Tegnér såg i idrotten. Det är nog därför som det så sällan talas om ideologi i dagens sport.