Sedan i fjol uppmärksammar Bonniers konsthall varje år den unga samtidskonsten. Årets upplaga, som öppnade i onsdags, har vuxit fram genom att konsthallens ”vänner”, ett trettiotal författare, curatorer, konstnärer och formgivare, fått tipsa om sina favoriter inom svensk samtidskonst. Nätverkande är nyckelordet för utställningen Tipsa en vän, ett tecken i tiden på konstarenan såväl som på annat håll. Det myckna tipsandet på nätet har fungerat som idémässigt bränsle.

Av 130 tips har curatorn Camilla Larsson valt ut 28 konstnärer, verksamma inom allt från bildkonst och arkitektur till video och installationer. För en ovan betraktare kan det vara svårt att se en tydlig linje i utställningen, men visst finns en sådan, menar Camilla Larsson.

– Den röda tråden är intresset för teaterns beståndsdelar, som dialog, dekor och kostym. Och ett innerligt försök att förstå tillvaron i den här postutopiska tiden, ett försök att greppa tillvaron genom konsten.

Ett utforskande av rummets möjligheter och en lek med material förenar flera konstnärskap. Christoffer Paues Skiss till ett mästerverk innehåller både måleri, installation, film och skulptur. Ett roterande elefanthuvud kastar sin skugga på sidan av den kub som en del av verket är placerat på. På golvet ligger ett par sandhögar i vilka några miniatyrpalmer är nedstuckna. Besökaren får akta sina steg för att inte trampa fel.

Även Mathias Kristerssons verk Fem dikter om leda och längtan ”spiller över” på golvet. Bokstäverna som skulle ha format dikterna har fallit till golvet och ligger och skräpar intill en vägg. Det kan förstås som en gestaltning av svårigheten att kommunicera.

– Men om man är riktigt noggrann går det att läsa dikterna ändå, berättar Camilla Larsson.

Det är inte bara samtidskonstens verk som flyter utanför sina gängse ramar. Att en konstnär i dag arbetar med många olika uttrycksformer samtidigt är inte ovanligt. Åsa Cederqvist är framför allt konstnär men kan också titulera sig regissör, performanceartist, reklamfilmare och före detta musiker i electropunkgruppen Revl9n. På Tipsa en vän ställer hon ut The shit comes from within, en installation som i huvudsak utgörs av en jättebajskorv i textil, fylld med tidningspapper. En naken docka hänger på en tunn tråd. På samma gång en kritik av konsumtionssamhället som ett sätt att illustrera det kroppsligt anstötliga.

– Jag jobbar intuitivt och alltid utifrån känslor och upplevelser, berättar Åsa Cederqvist. I det här verket kan man läsa in många saker, men det handlar om att livets tillvaro har dragits till sin spets och om vad som händer när det brister, när saker ballar ut och man trillar på marken. Det låter som väldigt negativa upplevelser, men det handlar också om att våga släppa efter.

Åsa Cederqvist experimenterar med olika material, i det här fallet bland annat textil och plast. Hon har medvetet arbetat med ”fula” färger och ”låga” material.

– Det är ”estetiskt fel” att jobba med brunt som färg, och det är estetiskt fel att ha det halvslarvigt hopsytt, men jag gillar det generellt och använder det som verktyg på vägen.

Trots att flera verk präglas av lekfullhet utgörs den samlade bilden av ett djupt allvar. Camilla Larsson slår fast att den unga samtidskonsten absolut inte är ironisk.

– Det är en konst som ställer de stora frågorna, som är personlig och vågar lyfta fram sin egen värld.

I ett sådant konstklimat passar Åsa Cederqvist perfekt.

– Jag har upplevt ironiepoken både inom konsten och musiken, men jag har aldrig varit intresserad av ironi. Jag är glad att nu anses vara okej att tycka så.

Flykten till egna fantasivärldar skulle en del kalla för eskapism, men det kan lika gärna vara ett sätt att rita om kartan för att förstå en fragmentarisk värld, när nu religioner och ideologier mist sin lyskraft.

Att bryta upp illusionen blir ibland det huvudsakliga budskapet. Extra tydligt är det hos Maria Andersson, som i Take II: Transition (Preparational moves) med dv-kamera har dokumenterat förarbetet inför Tipsa en vän. Konstnärer och personal iordningställer lokalerna, samtalar i en vardagens koreografi. Metakonst, konst som handlar om konsten själv, strömmar ur en liten låda och inget särskilt tycks hända.

Mångfald och öppenhet är ord som återkommer när Camilla Larsson beskriver utställningens idé. Så hur mångfaldig är Tipsa en vän? Ur ett jämställdhetsperspektiv har man lyckats, lika många män som kvinnor får utrymme. Men ur andra aspekter är det mindre mångfald. De flesta deltagare är 70-talister och etniskt sett är urvalet nästan helvitt. Kanske säger det senare mer om det svenska konstlivet än om utställningens idé, men det är ett faktum som är svårt att förbise.

För att parafrasera utställningens idé har vi här nedan låtit våra egna kritiker tipsa om sina favoriter. b