- Det finns ingen förståelse för hur socialt fattig en transperson kan vara. Hur det känns att aldrig ha en självklar plats, bli förrådd av sin egen kropp eller utsatt för andras förakt, berättar Eli och drar blixtlåset ända upp till kragen på sin träningsoverallströja.
Att inte höra hemma någonstans löper som en röd tråd genom Elis liv. Under tidiga tonåren drogs han till feministiska separatister.
- Jag delade erfarenheter med de feministiska separatisterna men de såg inte mig som en del av systerskapet. Jag vände mig dit för att jag var sviken av och utstött från mans-kollektivet som jag kände både en rädsla och ett hat inför, säger Eli, och tröjans blixtlås far ner igen.

Eli berättar långsamt och med eftertanke hur hans identitet utvecklats ur det hat som en transperson väcker hos det heterosexuella majoritetssamhället. Men en stolthet har alltid funnits närvarande. En värdighet som vände smärtan till en insikt om hemlöshetens gåva.
För Eli tror att transpersoner har mycket att lära andra människor - att transpersoner är nyckelbrickor i kullkastandet av patriarkatet som upprätthålls av både kvinnor och män.
- Transpersoner är hjältinnor och hjältar i vardagen. Våra erfarenheter är värdefulla, säger han.
Däremot blir Eli irriterad över hur transpersoner i queersammanhang ofta blir överdrivet positivt bedömda och ses som själva definitionen av queer.
- Då ser man inte personen. Vi blir exotifierade objekt, säger Eli frustrerat.
I dag har Eli försonats med sig själv och accepterar kompromisser. På jobbet ser han till att inte sticka ut. Vill han ha kjol och pärlor bär han det på sin fritid.
- Jag vill inte göra det svårt för mig. Man blir så straffad att man inte orkar i längden och jag vill leva ett liv som går att leva. Visst är det en kompromiss men det är inget misslyckande. Man får välja sina fajter, konstaterar han sakta.

Eli är ambivalent till hur transpersoners situation ska förändras. Å ena sidan anser han att fler transpersoner måste berätta om sin livssituation. Men å andra sidan menar han att samhället ska värna om allas mänskliga rättigheter utan att transpersoner exempelvis ska behöva gå ut i media. Att lägga över ansvaret på transpersoner är mycket begärt, när bara att gå ut genom dörren kan vara ett helvete kantat av glåpord och våld.
Eli har blivit utsatt för våld men aldrig anmält. Han vågar helt enkelt inte lita på att samhället skulle skydda honom. Och som det ser ut i dag har transpersoner inte samma skydd mot diskriminering som andra.
- Det är inte konstigt att så många transpersoner utvecklar social fobi eller funderar på självmord, säger han med eftertryck.

.