Innanför porten är det, som vanligt när Vårsalongen invigs, en myllrande hord av konstnärer, utställande och inspanande, samt dessas alla vänner och bekanta, stadens övriga kulturknuttar och -knott. Det är något speciellt med Vårsalongen eftersom det ofta är få gånger de deltagande tidigare haft möjlighet att ställa ut - åtminstone för en så stor potentiell beskådarskara. Förväntning och förhoppning laddar de välventilerade, alltså ganska kalla, lokalerna.
Direkt till höger, i stora trapphallen, hamnar besökaren med viss överraskning i till synes värsta krimskramsbutiken med grälla gula, gröna eller röda märkpennetextade krämarbodsplakat, Konstrea, med skrikande siffror, 199,90:-, allt ska bort! Jag ville ha en, men försäljning startade först öppningsdagen. I dag (tisdag) var alla, fler än 1 800, verk sålda. Nya ska 'tillverkas'.

Bakom förfriskningsbordet stressar de dryckes-ansvariga med illersnabb effektivitet för att stilla de konstnärligas törstar. Sorlet är högt och stimmet rör sig, som stim brukar, i böljande vågor hit och dit. Det är svårt att se verken för alla levande yttringar av mänsklig fantasi, klädstilen är högst varierad.
Längst in i konsthallen finns årets hemligaste inslag iscensatt av Galleri ak28; omgärdat av plank och dolt under segelduk i ett nedsläckt rum försiggår - ja, vad? För att få veta måste man lämna utställningen, gå ut och runt huset, in i trädgården som hyser Restaurang Blå Porten för att där leta upp den egna ingången till kollektivets inre område och lotsas in under presenningen. Utanför planket finns en teveskärm med grynig bild som, kanske, visar vad som sker. Ljud sipprar ut, de inblandade rör sig planlöst, eller är det kanske detaljplanerat. Ett visst ifrågasättande av begreppet konst är nog att förvänta sig.

Annars fastnar jag för fotoverken Pärlor av svin där bijouterier av köttbitar pryder en traditionellt avporträtterad lite förnäm yngre dam och När du ej är hemma där konstnären, antar jag, leker runt med madams intimare persedlar. Upphovspersoner Jenny Widingsjö och Charlotta Norrman respektive Daniel Wahlberg.
Fredrik Helanders Berättelsen om sjörövaren Pehr Carlsson är en installation, ett rum med sagde rövares efterlämnade möbler och grejor av matinésjörövareart, samt släktträd som visar hur Helander själv stammar från Carlsson som tydligen dog i Freetown, Sierra Leone. Ett inramat sista brev hem lovar snar återkomst och ett liv på den smala vägen, så blev det alltså inte. Knasigt.
Ulla Anderssons bautaminiatyrbroderi med kända sentenser av torpväggskaraktär och gytter av små illustrationer från flydda dar till nutid är hur kul som helst. Ur arbetstidssynpunkt måste prislappen 125 000 kronor vara välmotiverad.
Ett videoverk på sympatiska knappa sex minuter visar konstnären Daniel Anderssons stads-angst och längtan efter något ursprungligt, naturligt via ett på alla sätt genomtänkt skissande på den egna kroppen mot kaklad bakgrund - en dusch på T-centralen?
Utan att vara sexistisk måste jag uttrycka fascination inför Åsa Jungnelius intensivt silvermetallicgnistrande glasskapelse Snippan i cirka tjugo gånger naturlig storlek, spröd och mäktig på samma gång.
Annars var det inte mycket som provocerade på årets Vårsalong. Det mest chockerande på förhandsvisningen var nog Alexander Bard utan lederhosen-shorts, helt normalt klädd, och han var där som besökare, inte utställningsobjekt.