"Phoenix gör säkert så gott han kan"

Jag visste det. Förr eller senare bara måste countryikonen Johnny Cashs stormiga liv bli film. Walk the Line är ett halvlyckat försök att skildra den karismatiske artistens berg- och dalbanefärd genom tillvaron.
Vad man än säger om Cash så "höll han linjen". Född under djupaste amerikansk depression i en familj av fattiga bomullsplockare. Rötter han aldrig skulle glömma eller förneka och alltid återvände till i sina sånger. Cash tog helt naturligt parti för de svaga och utstötta i samhället och bar sin svarta scenkostym som en symbol för vår söndertrasade värld. Han var kristen men så långt ifrån någon tillgjord, hycklande frikyrkopastor man kan komma. När Cash gjorde sina fängelseturnéer så kände de intagna att han var en av dem, han talade samma språk. Även om Cash personligen aldrig satt inne längre än tre dagar så kunde han lika gärna ha tillhört de olycksbröder som "trillat dit".
Regissören James Mangold har gjort en traditionellt uppbyggd musikbiografi. Vi serveras sentimentala barndomsglimtar där vänskapen mellan Johnny och äldre brodern Jack är fint skildrad. Jack som så tragiskt omkom när han föll rakt över en sågklinga. Däremot tycker jag det otäcka fadersporträttet är lite märkligt. Jag har läst den första av Cashs bägge självbiografier som filmen påstås bygga på, och i den skriver Cash rörande vackra ord om sin pappa. Han säger sig ha många ljusa minnen av en hårt arbetande far som han tyckte var den underbaraste man han någonsin träffat. Men i filmen framställs Cash senior som en familjedespot av värsta sort. Kanske har Mangold och medmanusförfattaren Gil Dennis hittat på denna far- och sonkonflikt för att skapa lite extra dramatisk nerv i filmen.
Vidare får vi följa Cashs karriär som kantas av piller och spritmissbruk. Första äktenskapet kraschar och filmen slutar 1968 då Cash äntligen får sin June Carter. En kvinna han kom att uppträda och leva tillsammans med under resten sitt liv. Cash kom till världen 1932 och gick till de sälla jaktmarkerna 2003. Ett par månader efter att June avlidit.
Joaquin Phoenix gestaltar Johnny Cash och gör säkert så gott han kan (Cash lär själv ha valt ut Phoenix för rollen). Men färgstarka personligheter av Cashs kaliber är egentligen omöjliga att imitera utan att det hela blir lite löjligt. Särskilt som Phoenix, som inte låtit sig dubbas utan faktiskt sjunger själv, naturligtvis inte kommer i närheten av Cashs röstresurser och scenutstrålning. Reese Witherspoon föreställer June Carter och även hon sjunger med egen stämma.
Oscars lär regna över Walk the Line (den är visst nominerad till fem stycken) men jag ser blott en högst konventionell film om en mycket spännande artist.

Germund Palmer

"Hans pappa var riktigt jävlig"

Ibland föds någon in i en fattig arbetarklassfamilj med en suput till far och en snäll mamma som är ganska tyst. Om personen inte får någon uppskattning av suputen till far så kan han eller hon komma att jaga den kärleken och bekräftelsen genom hela sitt liv.
Så blev det för Johnny Cash, enligt filmen Walk the line. En biografi om countrysångarens liv, hans musik och ihärdiga kärlek till musikern June Carter. Hans pappa var riktigt jävlig. Men mamman sjöng så att Johnny lärde sig psalmerna och fick en ärlig och äkta röst. Med den brummade han fram Folsom prison blues när han var i det militära. Joaquin Phoenix spelar den vuxne Johnny Cash, och han har fångat Johnnys sångröst kusligt likt.
Filmen börjar i den låten. Eller kanske är det Cocaine blues. En bas dunkar, en svart fågel struttar vid en skylt med texten Folsom prison. Fängelset Folsom skakar av alla fötter som stampar takten i väntan på att Johnny Cash ska göra sin berömda fängelsespelning.
"Mr Cash? Mr Cash?" En fängelsedirektör försöker fånga Mr Cash uppmärksamhet. Men Johnny står bara där bakom scenen, låst i tankar kring det förflutna och fingrar på en sågklinga. En likadan som den som tog livet av hans bror när de var små. Basen dunkar fortfarande, och internernas fotstamp, längtande efter att han ska göra entré.
Det händer att de där männen som har känslomässigt inkompetenta fäder själva blir inkompetenta på något vis. De brukar leta bekräftelse och tröst hos kvinnor som de behandlar illa. Och så görs det tusen filmer om samma gamla historia. Den här filmen är en av dem, och jag borde vara sjukt less vid det här laget. Men jag har ett intresse för Johnny Cash. Och av filmer om arbetarklass som tar revansch, och om människor som lyckas just för att de gör något på sitt eget sätt.
Utöver historien om jakten på revansch mot en frånvarande och plågsam far och historien om country, blues, feber och rock'n'roll så är jakten på kärlek från countrysångaren och kollegan June Carter central. Hon plåstrar om honom precis som alla andra kvinnor som skildras i den här filmen, men hon sätter också hårda gränser. Det blir drummelns räddning. I en scen jagar June Carter bort knarklangare med gevär medan Johnny blir giftfri i sin säng.
Och medan allt detta pågår sitter fängelsekunder över hela USA och skriver kärleksbrev till Johnny Cash. Kåkfararna har överseende med att mannen i svart aldrig själv har suttit inne mer än tre dagar.

Hanna Wikman