Rebecca har varit med om något som hon så gott som helt förträngt. Devlin förhör henne med frågor som förblir hängande i luften likt påståenden mellan de återkommande varven över golvet bort mot spritbordets whiskyflaska. Hennes drömmande ensamhet i fåtöljen står mot mannens kantiga frågor vars svar inte tycks intressera honom nämnvärt. Parets gemensamma historia är i förstone fördolt; pjässtartens pågående samtal gäller hennes älskare.
Aska är skriven 1996, under en tid då övergreppen på Balkan börjat uppenbaras, och även om alla Pinters pjäser bär stark prägel av 40-talets naziförbrytelser så förebådar handlingen i Aska snarare en fascistisk utveckling i vardande. Textens exakthet lyfter genom varje rytmiskt inskriven pausering fram Rebeccas förträngda fragmentariska minne av en fruktansvärd katastrof. Hennes bortträngda minnesbild tycks från någonstans djupt i hennes botten allt tydligare söka sig upp mot ljuset. I Anna Takanens nakna ansikte skälver Rebeccas trauma alldeles under hudens svala uttryckslöshet. I hennes sakliga kroppshållning i fåtöljen tar Rebeccas vakendrömda mara allt tydligare form.
Studions scenrum går i rött, ljuset kommer in från vänster ur höga fönster, i övrigt bara två vitdraperade fåtöljer och ett rullbord med flaskor till höger. Rörelserna är få; Anna Takanen reser sig en gång och blir stående under en central replik om en penna som rullat ned på golvet från det bord där hon lagt den ifrån sig sedan hon skrivit en tvättlista. Pennans fall ger upphov till pjäsens mest upprörda replikskifte mellan makarna. Det är en av flera typiskt Pinterska humoristiska absurditeter men situationens tillspetsade känsloläge alstrar också konstigt nog ett slags vardagsrelief till pjäsens centrala fokus.
Man kan fråga sig vad det är för slags äktenskap och ur vilka erfarenheter deras utgångspunkter för relationen springer. Kvinnan verkar vilja berätta en helt annan historia än den mannen förväntar sig. Situationens stegrade spänning är oerhört suggestiv och vinner oavbruten näring ur förhållandet mellan hans torrt verbala och fysiska närmanden och hennes återhållsamma position. Båda två representerar olika slags förträngningsmekanismer och Johan Grys måttfulla spel placerar Devlin i ett lika starkt överläge som i ett antytt beroende underläge.
Älskarens grepp om Rebeccas strupe, hennes kyss av hans näve över hennes mun är ändå den del av hennes berättelse som intresserar den svartsjuke Devlin allra mest. Fram mot slutet av pjäsens blott femtio minuter söker han gripa om henne på samma vis, kanske för att till slut lyckas nå henne och det är precis där historiens våldsamma grymhet stämmer möte med nuet och upprepar historien med en fysisk handling mitt mellan slag och smekning.