En indikator på vinterspelens status är de framgångar som Norge brukar ha vid vinter-OS. Senast i Salt Lake City 2002 tog Norge 25 medaljer varav 13 guld, och denna gång satsar norrmännen på att roffa åt sig ännu mer. Inget ont om det friluftsintresserade folket i väster, men de kan inte vara någon stormakt i en riktigt global sport. Norge har ju mindre än en promille av världens invånare och befolkningens genetiska egenskaper är - vad jag vet - inte på något sätt exceptionellt gynnsamma för idrott. De har varken den för östafrikaner vanliga anpassningen vid uthållighetsidrott eller västafrikanernas explosiva muskelkraft. Visst är norrmännen äregiriga och kompetenta men de dominerar i sporter som få på jorden ägnar sig åt. Det är lite som att konstatera att finländarna är världsbäst i boboll - en sport som nästan enbart utövas just i Finland.

Man kan också försöka värdera vinter-OS genom att betrakta spelen ur svensk medias perspektiv. Och på vad har fokus legat veckorna före spelen? Jo, på att granska läget för Tre kronor, Anja Pärson och sprintåkarna. Mest har det handlat om den tänkta revanschen för herrishockeylandslaget och om hur många medaljer fröken Pärson ska ta. Något som tidningar och teve inte berättat mycket om är alla de stjärnor från andra länder som också slåss om guldmedaljer i OS. Fokuseringen på svenska intressen visar att det inte finns särskilt många internationella megastjärnor vid vinter-OS. Det tycks inte finnas några namn i klass med Ronaldinho, Tiger Woods eller Kobe Bryant.
De största OS-stjärnorna finns nog inom herrishockeyn. Och då tänker jag på spelare som Jaromir Jagr, Peter Forsberg och Dominik Hasek. Men just i herrishockeyn visas även vilken ekonomisk status vinter-OS har i sportvärlden. Philadelfias ägare Ed Snider försökte - utan framgång - stoppa en halvskadad Foppa från att delta i OS. Men när det gäller finske Miikka Kiprusoff, den kanske bäste målvakten vid World Cup 2004, drog arbetsköparsidan det längsta strået. Kiprusoff tackade nej till OS med hänvisning till en skada, men efter det har han spelat flera NHL-matcher i Calgarys tröja. På motsvarande sätt har Niklas Kronwall utövat sitt yrke i Detroit efter att ha tackat nej till OS och Tre kronor. I dessa fall var det uppenbarligen pengarna som talade och fick sista ordet.

Och just ekonomin spelar en större roll i OS än vad många tror. De flesta medaljkandidater är professionella idrottare och har därför känt sig tvungna att jaga prispengar i olika världscuper under hela vintern. Det är därför i många fall trötta och slitna stjärnor som kämpar om medaljerna i Turin, vilket bäddar för överraskningar.
Jag tycker alltså inte att vinter-OS är någon jättehändelse globalt sett. Men som nordbo är jag uppvuxen med vintersport och det är väl därför som jag ändå kan bli entusiastisk av längdåkning, backhoppning och damhockey. Och egentligen spelar det ju ingen roll om sportfantaster i exempelvis Afrika eller Sydamerika vet vad som händer i Turin dessa veckor. För mig är OS alltid något stort.