Som slammerprasslet av små fallande runda stenar blandat med fåglalåt. Ljud som verkar naturliga och ändå inte. En ensam saxofon söker sig fram i landskapet. Det är engelsmannen Evan Parker tillsammans med ljudskulptörerna John Coxon och Ashley Wales (Spring Heel Jack) som framför sin hyllning till den nyligen bortgångne sopransaxofonisten Steve Lacy. Evan Parker är inte den som brukar stryka medhårs, och så är det inte här heller, men detta är en av hans vackraste skivor.
Så hur använder musikerna numera elek-troniken i jazz- och improvisationsmusik? Spelmän och programmakare, som ofta ryms i samma person, närmar sig ämnet från skilda håll och det hörs i resultaten. Här är sex nya utgåvor, sinsemellan olika och väl värda att prövas. Oerhörd elektronisk-akustisk jazz- och improvisationsmusik som knappt är hörd.

Natural Artefacts representerar ett annat spår än Evan Parker with Birds. En trio med piano, tenorsaxofon och datorer. Rötterna i jazz är uppenbara och på några stycken fungerar datorn helt enkelt som komp. Bas och trumljud, eller något som nästan är bas och trumljud, tar den rollen. Datorn med sina kantigare inpass blandar sig i de akustiska instrumenten som är tydliga och smidiga. Datorn hackar i rytmen. I friare stycken loopar elektroniken runt, ljudmålar och tar andra roller. Skillnaden är tydlig mellan elkraft och människokraft. De akustiska instrumenten styr skeendet och elektroniken kommenterar.

Även fritt spel har sina konventioner - det värsta brukar vara att låta som något bekant. Christer Bothén Trio börjar i ett tomrum fjärran jazz och annan känd musik, men i stycket For Thomas B. smyger några rytmiska pygméjägare in, och senare härmar de på ett poetiskt sätt drillborrar, som utan att tveka lyfter från sina fastskruvade fundament. Medlen är olika: stränginstrument, basklarinett och lågpriselektronik.
Attacken är en jazzmusikers, liksom viljan att berätta något. Lyssna bara till basklarinetten i For Samuel B. För att leda lyssnarens tankar är alla tio styckena dedicerade till någon, dock inte alltid glasklart till vem.
Chaos Butterfly fladdrar från Kalifornien till Göteborg och möter där Biggi Vinkeloe. Hon spelar altsax och flöjt och har mest ägnat sig åt jazzfotad improvisationsmusik. Kaosduon kommer från alternativrocken och ny orkestermusik. Med röster, datorer, vinglas, munspel, fiol och gitarrer väver de en luftig och ganska enhetlig matta av ordlös sång, röstljud och musikaliska infall. Det är Vinkeloes oförmedlade möte med detta som ger djup och karaktär åt en ovanligt charmfull skiva.
Tony Bevans Bruised är en skiva på väg bort från den rena fria improvisationen, den som börjar med en blank nollpunkt. Texturer, mönster och olika tempi genomkorsar musiken. Med Bevan på tenor- och bassaxofon finns, förutom de strålande John Edwards på bas och Mark Sanders på trummor, vibrafoner, oljefat och Ashley Wales igen med sina ljudkulisser. Musiken utvecklas till en turbulent krängande resa genom ett tidigare ohört landskap där Bevan matchar sin omgivning och hela kroppen rycks med. Musiken hamnar tidvis i en rostmetall-vattendroppande Stalkermiljö, rister sin kropp och tar riktning igen.
The Eleventh Hour är inspelad live. Elva personer finns på scenen. Fem spelar akustiska instrument, två av dessa dubblerar på så kallad liveelektronik. Övriga sex hanterar samplingsmaskiner, ljudprojektioner, processdatorer och så vidare. Saxofon, fiol, slagverk, piano och bas går igång i ett intensivt utbyte, tas upp av maskinerna, behandlas på olika sätt, och skickas tillbaka, blandas med nya ljud, tas upp igen. Dialoger och gruppspel uppstår, med spelaren själv, med andra spelare, med processade återkopplingar. Energin förändras. Vad som är processat eller inte förlorar till slut intresset.
Det är mycket fascinerande och vartefter utvecklas märkligt nog en musik med allt mer rymd och luft och med en säregen skönhet.