Det börjar bli ganska tröttsamt med unga postpunkare som nallar Gang of Four-riff och tror att de är coolast i universum. Göteborgarna i The Kid skulle mycket väl kunna hamna i samma kategori av band som fastnat i den postmoderna kopieringsmaskinen, som spottar ut nya uppsättningar av artister som knappast skiljer sig från originalen, men de klarar sig genom att vara så ärliga.
The Kid har lyssnat en hel del på Joy Division och New Order och de låter även som dessa band. Men på något sätt stör det mig inte. Kanske för att de inte försöker dölja referenserna utan mera utforska soundet och atmosfären hos sina förebilder. Nu är det här ingen ren rip-off, men det är svårt att återanvända Peter Hooks patenterade basgångarna och få det till något eget. Skit samma, jag spelar luftbas till The Kid och det gör man ändå inte varje dag.
Sångerskan Mary Anne Norberg tillför stundtals nerv och spänning men lika ofta blir hennes röst en aningen enahanda och platt. Förhoppningsvis tar The Kid tag i produktionen till nästa platta och lortar ner lite i ljudbilden.
I Part Time Punks (för övrigt snodd titel från Television Personalities) har de rippat från Joy Divisions magnifika Love Will Tear Us Apart. Precis som hos originalet förenas svärta, sorgsenhet med ren och skär popeufori.
The Kid har fått till ett helt ok förstlingsverk. Det är sammanhållet, konsekvent och snyggt. The Kid är fortfarande lillebrorsbandet som nästa gång de är tillbaka är trotsiga och enerverande punks.