Att kroppen svarar är ett under
När man joggar eller åker längdskidor förbättras 'flåset', och när man lyfter mycket skrot växer musklerna så att skjortan spricker. Detta är något självklart för de flesta av oss som inte är elitidrottare. För dem som nu kämpar om olympiska medaljer i Turin, och andra seriösa idrottare, är sambandet mellan ökad träning och resultat ingalunda givet. För dem handlar träning om att balansera på gränsen mellan ökad träningsbelastning och överträning, vilket visat sig vara en svår konst.
Om det vore så enkelt att hårdare träning alltid skulle ge positivt gensvar skulle de mest fanatiska atleterna inte ens ge sig tid för att sova, utan vara igång med att plåga sig så gott som oavbrutet. Lyckligtvis, får man väl säga, finns det gränser för kroppens förmåga att anpassa sig.
Men mekanismerna för anpassningen är fortfarande dåligt kända. I början av 1980-talet besökte jag Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm för att prata om träningslära med en ledande idrottsforskare. Han kunde berätta massor om fysiologiska förändringar som en följd av träning, men den grundläggande frågeställningen om vad som egentligen gör att kroppen anpassar sig kunde han inte besvara. Inte ens i dag verkar det finnas riktigt bra svar på den frågan.
I princip är träning en form av stress som leder till vävnadsskador och obalans i kroppens funktioner. Kroppens signalsystem noterar störningarna och med hjälp av hormoner påbörjas snart ett reparationsarbete. Muskler, kapillärer och enzymsystem byggs då upp för att kunna klara av liknande eller ännu större stress. Just det sistnämnda är viktigt: att kroppen förbereder sig på ännu större utmaningar.
Det som händer i kroppen är dock dolt för oss. Först när vi anstränger oss igen kan vi kanske känna tecken på utveckling - förutsatt att kroppen verkligen har svarat på de stimuli som vi åstadkommit genom träning.
Vi tänker sällan på vilken avancerad skapelse vår lekamen är. Vi behandlar den respektlöst som om den vore en enkel maskin; vi tränar och förväntar oss att vi ska nå resultat. Till exempel äter många kroppsbyggare mycket protein och väntar sig att musklerna snabbt ska växa. Vad vi ofta inte tänker på är att ge kroppen förutsättningar för att kunna bygga upp sig: förutom progressiv träning och rätt kost behöver den rikligt med vila och lagom mycket annan stress.
Man kan fråga sig hur mycket miljön betyder för kroppens förmåga att kunna svara på träning. Vi lever ju i ett samhälle som skiljer sig oerhört mycket från den som vi är anpassade för. Genetiskt är vi fortfarande jägare och samlare. Det är inte svårt att föreställa sig tillvaron i det moderna samhället som onaturlig för människan som biologisk varelse. Till exempel lever vi i en miljö som är relativt ren ur hygienisk synpunkt men samtidigt full av diverse naturfrämmande ämnen som industrierna har skapat. Att vårt immunförsvar finner tillvaron främmande indikeras av att allergier blivit allt vanligare under de senaste årtiondena. Man kan också fråga sig om den strålningsmiljö som vi lever i är riktigt nyttig för oss.
Även när det gäller den psykosociala miljön kan det vara svårt för jägaren-samlaren att känna sig hemma. I vårt samhälle handlar ju livet inte längre om att skaffa mat och att klara sig undan fiender, utan om att förverkliga sig själv och komma överens med många andra.
Människor har en fantastisk förmåga att anpassa sig men det är bra att ge kropp och sinne rätt förutsättningar. Detta gäller särskilt oss som utövar idrott med ambitionen att utveckla vår fysiska förmåga under en längre tid.
