Vi möter ett diktjag som läser tillvaron omkring sig genom ett science fiction-filter. Den oändliga rymden blir en projektionsyta mot vilken upplevelsen av att befinna sig i en främmande verklighet tar form.
Det vardagliga blir obekant och huskroppar antar skepnader lika rymdskepp.

Här finns något av pojkboksäventyrets spänning; mysterier att lösa, koder och tecken att dechiffrera. Här finns samband, hemliga passager och kartor att följa. Det sker en ständig glidning mellan den verklighet vi har framför oss och fiktionen eller inbillningskraften:

/.../ vad är det med rymdfärder
epiken formade dig sedan du föddes
och du vände ansiktet mot den
formade den djupare
du kan ge upp
och allt öppnar sig framför dig /.../

Här finns möjligheten att ge sig hän det fiktiva och upptäcka alternativa verkligheter och träda in i något okänt, något inte alldeles betryggande, både genom läsakten men också genom textens själva tillblivelse:

en sista fors av ord som började där sista tecknet slutade nämnaren har lagt sig
ner som draken i hennes rum och väntar, på att vakna upp till ord en betryggande
röst
från tvn
när du försynt ser ut genom glaset på nyårsdagens torg

Heldéns text är varsamt och noggrant placerad. Språket är konkret och rakt, ibland uppradande och upprepande. Samma ord byter plats och skapar nya betydelser i ett mantraliknande flöde. Andra partier är koncentrerade och komprimerade.
Det går en stark rörelse genom texten, en riktning framåt. En flykt eller jakt, på väg mot 'platser ingen kunnat drömma om'. Känslan av att undergången är nära och att något nytt och främmande skall träda fram lämnar aldrig texten. En maskin av ljus är en lika suggestiv som vacker text och jag minns inte när jag senast läste en lika spännande lyrik som denna.