Föräldrarnas räddande riddare heter Supernanny och rycker ut i TV4 på äkta Stålmannen-manér. Hon kan förstås inte drämma till ungarna, men receptet är gammalt som gatan: genom mer eller mindre förtäckta hot, tystnad, mild förnedring och vägran att lyssna ska ungarna lära sig vem som bestämmer. På så sätt ska föräldrarna återta makten i familjen. Den hederliga gamla skamvrån finns kvar, men måste förstås ges ett nytt, mer välklingande namn (”Reflection Area”). Så här ska man, enligt Supernannys ”läggningsmetod”, få barnet i säng: Första gången ungen trilskas och gapar på mamma ska föräldern säga: ”Det är läggdags” och sedan lämna rummet. Andra gången ska hon säga endast ett enda ord: ”Läggdags”. Och tredje gången ska ungen bemötas med iskall och maskinlik tystnad.
Det är den auktoritära uppfostringsmetodens återkomst. Den som ska ge oss ordningen åter och låta familjens rättmätiga härskare åter inta tronen. Skillnaden mot förr är att kung och drottning nu inte behöver ge undersåtarna dask på stjärten för att sitta säkert.
Supernannys metoder anammas av allt fler experter och föräldrar. Det gäller att ”sätta gränser”, att inte ”retirera från sitt föräldraansvar” och ”våga vara vuxen”. Bakom sådana svepande uttryck döljer sig vad det i själva verket handlar om: ungarna ska lära sig att lyda. Relationen mellan föräldrar och barn tolkas i termer av makt; familjen är en hierarkisk institution där inga ifrågasättanden av föräldrarnas auktoritet tillåts. Dominans och underkastelse styr förhållandet. Så här låter den auktoritära uppfostringsmetodens enda, odiskutabla argument: ”För att jag säger det!”
Så skapas auktoritetstroende människor. Sådana är måhända lätta att kontrollera, och lätta att hantera för andra hierarkiska institutioner som skolor och arbetsplatser. I människornas eget intresse är uppfostringsmetoden knappast. Och inte heller i en sann demokratis: en sådan behöver människor som lärt sig att inte utan eftertanke lyda order.
Men alla föräldrar – förskolepersonal och lärare också för den delen – står inför ett val: istället för ett auktoritärt förhållningssätt kan vi välja ett mer jämlikt. Ett sådant förhållningssätt betonar samarbete och dialog framför lydnad och disciplin. Det erkänner att barn på många sätt kan lära föräldrar, precis som föräldrar är sina barns lärare. Det tar barnens och de vuxnas värld på lika stort allvar, och ser som sin främsta uppgift att förbereda barnen på icke-hierarkiska relationer med andra.
Supernannys? Äh, far åt pipsvängen, som Ronja säger när något verkar galet. Superdummys var ordet.