Trots att soffan är en behaglig plats på jorden kan högtidsstunderna framför teven innebära en hel del själavånda: idrottsstjärnorna kan ju antingen göra underverk eller svika oss, medan vi i sofforna bara kan sitta och be. Om vi skulle bli bönhörda kan vi efteråt försöka hålla kvar något av glädjen, men oftast dröjer det inte länge förrän känslan klingat av och matchen eller tävlingen blivit ett vagt minne blott. Kanske är det därför som själva väntan inför nya drabbningar är den saligaste för oss i sofforna.

Som ni förstår har jag bevittnat mycket i soffan. Men nu tycker jag att det är dags att granska den delen av mitt liv - hur påverkas egentligen min själ av sportsändningarna?
Jag har listat några saker som jag tror är viktiga för att finna mening. Bland annat är det viktigt att ha personliga målsättningar och en känsla av inflytande över det som sker. Ett par andra viktiga faktorer är att ens gärningar ska öka självkänslan och gärna också bidra till gemenskap.
En granskning på dessa grunder ger ingen upplyftande bild av tillvaron i soffan. Vi som tittar på sport kan inte gärna ha personliga mål knutna till detta - vi kan ju inte alls påverka utgången. Det innebär också att vi inte kan känna inflytande över skeendet - vi matas bara med bilder och av producenterna utvalda uttalanden. Även om kommentatorerna inte kan påverka själva utgången i tävlingen påverkar de i hög grad vår bild av händelsen.
När det går bra för våra hjältar kan vi soffidrottare kanske uppleva ökad självkänsla. Det bygger dock på en villfarelse - det är ju inte vi själva utan atleterna på arenan som nått framgångarna. Men många människor lever sitt liv delvis genom andra - kanske har även jag gjort det emellanåt.
Ofta sitter vi i soffan och följer sportsändningarna tillsammans med våra medmänniskor och det innebär också att vi delar glädje och sorg. På det sättet kan tevesporten kanske bidra till ökad gemenskap. Samtidigt är det ett slags gemenskap som bygger på att det finns 'de andra' - motståndarna eller fienden (om man vill se det så drastiskt). Idrottsunderhållningen bidrar antagligen till nationalism och segregation i samhället.

Så när jag jämför det passiva idrottstittandet med mitt eget aktiva idrottande är skillnaden stor. Om jag framför teverutan är ett offer för idrottarnas, arrangörernas och medias spel, förvandlas jag till ett subjekt när jag drar på mig träningsskorna. I min egen idrott är det högst naturligt att sätta mål, och i princip är det ingen som kan hindra mig från att försöka nå dem.
Blotta tanken på att sluta träna och tävla skrämmer mig. Idrotten har under årtionden gett mig upplevelser och minnen och det har blivit en del av mitt jag.
Däremot tror jag att jag kan leva med att tillbringa betydligt färre timmar framför teven, i soffan. Jag tror faktiskt att min själ skulle må bra av att befrias från den heliga treenigheten.