Teaterns sedan ett par år pågående trilogi behandlar tro, hopp och kärlek. I den första, förvånansvärt korta, Ctrl-alt-delete, förenades våningsplanets boende kring en bortgången granne i en ömsint undersökning av ett utraderat liv. Utan att ens försöka relatera till en ungdomsvärld fann gruppen ett fantasifullt sceniskt språk för skildringen av allas vår osäkerhet i frågorna kring liv och död.
Inte förrän i trilogins andra del, De ohjälpligas historia, börjar jag inse fördelarna med korta format. Olof Wretling har skrivit båda; ur improvisationer kring centrala teman vinner föreställningarna i komplexitet, koncentration och djup. Den senare utspelas under lunchrasten på Yummy Burger, och handlar om Jannes romantiska drömmar om Mimmi, som själv inte lyckas ställa sig inför några yrkesutmaningar eftersom hennes pappa äger stället, och om butikschefen Pelles hemliga dröm inför restaurangens stundande barnkalas.
Wretlings koncentrerade text alstrar en stark spänning i pjäsens kvickt uppseglande konflikter, spelet förmår också skickligt hålla den uppe på ett underhållande och gripande vis. Friktionerna vibrerar mellan de två anställda, Mimmi och Janne och deras förhållande till Pelles nitiska chefande. Bevekelsegrunderna får till en början bara publiken veta; vilket bidrar till att skapa en laddad förväntan. Det blir också dramatiskt verkningsfullt eftersom karaktärernas verklighet på ett roligt sätt lägger sig nära publikens.
En pjäs som handlar om hopp måste naturligtvis sluta lyckligt och texten tar också mark i ett trehändigt sagospel där alla får varandra på slutet och där allas drömmar uppfylls, med en självironisk blinkning till publiken. Att dessutom lyckas väva in sagan om Törnrosa i denna hamburgerosande atmosfär är inte dåligt och gör mig nyfiken på trilogins sista del, om kärlek.