Det är den 21 mars och Författarcentrum Öst anordnar sin sjätte poesifestival i samband med Världspoesidagen. Folk i alla åldrar har tagit sig till Kägelbanan och det är trängsel vid det långa bokbordet intill baren. Ur publikhavet höjer sig de skånska dialekterna. Kvällens förste poet är Kristian Lundberg. Hans diktsamling Job nominerades till Augustpriset förra året och efter en stund har han förflyttat oss alla till Lundavägen i Skåne. Fint, men hur var det nu med temat för årets festival: 'Räckvidd'. Kommer vi verkligen inte längre än till Lund?

Det gör vi. Kvällens arrangörer Marie Pettersson och Niklas Åkesson har lyckats bra med att samla poeter som spänner över såväl lands- som språkgränser. Och kvällens andra poet, Märta Tikkanen, bjuder med oss på en resa i tiden.
Under senare år har Tikkanen mestadels ägnat sig åt skönlitterärt skrivande men för kvällen tagit med sig sin klassiska diktsamling Århundradets kärlekshistoria från 1978. Dikterna hyllades av 70-talets kvinnorörelse när de kom och när Tikkanen nu, nästan 30 år senare läser raderna: 'Behåll dina rosor. Duka av bordet istället' känns det att något har förändrats. Hennes sätt att skriva har inspirerat många av dagens unga poeter - det ordkarga språket som säger precis vad det menar och ingenting annat. Men Tikkanens raka, förändringsvilliga budskap och hennes tro på en gemenskap mellan människor syns inte lika ofta i dagens diktning. Trots det är Tikkanen en alltid efterlängtad gäst och flera ur publiken jublar tyst när hon plockar upp några av sina mest välkända dikter.

Mara Lee är en positiv överraskning för mig som aldrig tidigare sett henne läsa på scen. Med en närmast militärisk hållning framför hon tre dikter ur sviten Mitt tropiska hjärta och lämnar scenen efter högljudda applåder från publiken. Augustin Mannerheim får representera kvällens äldste deltagare. Född 1915 har han givit ut sju diktsamlingar och hunnit samla på sig gott om erfarenheter. Dessa hinner vi få smakprov på mellan dikterna, då han berättar om allt från orgelresor till arbetet med att kartlägga en sjö. De lyriska raderna om hur han upptäcker sitt åldrande efter en snabb titt på sina egna tår möter skratt från publiken. 'Det är inte alls roligt!' protesterar Mannerheim högt. Men han ser märkbart nöjd ut där han står.