Ibland talas det om idrottens betydelse för ungdomars utveckling. Men det är inte helt lätt att hitta riktigt bra förebilder inom sportens område, medan det samtidigt finns en hel del egoister och fuskare. I många fall har det skapats en hel kultur av aggressivitet och hänsynslöshet som bara syftar till att nå framgång samt att underhålla en framgångs- och blodtörstande publik. Ett aktuellt exempel på det är det pågående SM-slutspelet i herrishockey. De individer som deltar i spektaklet är givetvis inte sämre människor än andra, men deras sportutövande främjar knappast några högre värden i livet eller i samhället.

Samtidigt finns det många idrottsstjärnor som har beundransvärda egenskaper som till exempel självdisciplin, viljestyrka och känsla för rent spel.

Judobrottaren Gabriel Bengtsson fick förra veckan Riksidrottsförbundets fair play-pris. Anledningen var att han under fjolårets EM inte accepterade att vinna på walk over när hans motståndare inte kommit i tid. När matchen väl blev av förlorade Bengtsson, men fick med rätta beröm för sin sportslighet.

Det finns också idoler som försöker att göra något bra vid sidan av idrottskarriären. Till exempel använder Carolina Klüft sin popularitet till att samla in pengar för välgörenhetsändamål. Hon kan mycket väl tjäna som en förebild för unga människor, tycker jag.

Men hur är det om man lägger ribban ännu lite högre och söker efter aktiva eller ledare som vill utveckla själva idrotten till att bidra till något större? Ja, då är det svårt att hitta idrottspersonligheter som överskrider den.

Efter att ha ansträngt mig en hel del har jag i alla fall hittat en potentiell förebild. Visserligen är han död sedan länge men han har lämnat en stor sport efter sig. Jag tänker på aikidons grundare Morihei Ueshiba, eller O-sensei som han också kallas.

Japanen Morihei Ueshiba, som levde 1883 till 1969, skapade aikidon efter att under många år ha studerat jujutsu, kendo och andra budosporter. Aikido skulle enligt honom inte bara vara en idrott utan även ett sätt att skapa fred och harmoni i världen. Det viktigaste i aikidon är att utövaren hela tiden strävar efter att lära sig mer, och att han eller hon ändå behåller en ödmjuk nybörjarattityd. Motståndaren är inte att se som en fiende utan som sin egen spegelbild. Kampen handlar således inte om att besegra motståndaren utan om att lära känna sig själv och att kämpa mot det onda inom sig själv.

Jag utövar själv inte aikido och har inte heller planer på att börja med det. Dessutom finns det sidor inom aikidon som känns främmande för mig - bland annat att utövaren ska hedra och känna tacksamhet till Gud. Aikidos bas vilar alltså på en religiös grund.

Men det som jag tycker är intressant i denna budosport är ambitionen att utveckla personligheten och i förlängningen även samhället. Detta borde väl kunna gälla många fler - och kanske alla - sporter.

Kanske är det en udda tanke att kombinera idrott med personlig utveckling. Men aikido och även andra budosporter inkluderar uppenbarligen sådana synsätt. Och det finns ju ingen klar gräns mellan kropp och själ - varför skulle man då inte kunna utveckla det mentala och det fysiska med samma metoder?

Inom budosporterna verkar det alltså finnas ambitioner att utveckla hela människan. Men hur är det inom idrotten i övrigt? Finns det i dag några idrottspersonligheter utanför budon som vill utöva idrott på ett sätt som utvecklar utövaren som människa och som kan bli till nytta även för samhället? Jag har svårt att komma på någon, men jag tar tacksamt emot tips.