Jag förmådde inte att sitta och förbereda dessa kumquats för att träs på trädgrenar längre än ungefär en kvart, sedan förklarade jag för min handledare att situationen gjorde mig illamående och att jag nog skulle må bättre av att resten av dagen få återgå till de vanliga sysslorna. Det kändes helt enkelt som ett hån att sitta och förstöra frukter som merparten av invånarna i min förort aldrig skulle ha råd att unna sig, för att kontoristerna på Stadsdelskontoret skulle ha något orange att vila ögonen på när de utan att passera den nedgångna Bergsjöskolan (när jag har främmande och stiger av spårvagnen kommer alltid kommentaren 'vad trist med skolan') går in för att inviga. Nej, jag trivs bättre med det jag vanligtvis gör. Plantera frön som förhoppningsvis ska gro och bli till exempelvis basilikaplantor. Handledaren är förstående och jag får nycklarna till drivhuset på Siriusgatan. Borden är dukade, musikanläggningen står klar, jag är inte bjuden.

Innan jag går bort till spårvagnshållplatsen bestämmer jag mig för att gå in på Ica och kolla priset för kumquats. 'Artikeln ej funnen', sa prisfrågeterminalen. På väg ut, när jag går förbi kassan, hör jag en röst säga till kassören: 'ja, det här ska till Stadsdelshuset'. På rullbandet trängs kex, vindruvor och ädelost tillsammans med andra varor som inte direkt ser ut att vara hämtade från korgen med varor utgående ur sortimentet. Två kvinnor lassar upp från den överbelastade kundvagnen. Jag står och ser på en stund, funderar på att bara gå därifrån, men kan inte låta bli att ställa en fråga till den ena kvinnan.

- Ursäkta, men vad har ni för budget för det här?

- Hurså?

- Ja, jag har jobbat gratis åt er nu i en kvart, så jag tyckte det vore intressant att veta hur mycket pengar ni lägger på det här, med tanke på hur skolan ser ut, till exempel.

- Jaha, det vill jag nog inte säga. Vad är det med skolan?

- Ja, den ser ju ganska deppig ut. Varför vill du inte berätta om vad det här kostar?

- Ja, men det blir ju alltid så mycket tjafs om pengar och sådär.

- Alltså, jag är bara nyfiken. Du tror inte det finns risk att just det här att du inte vill berätta uppfattas som mer provocerande än själva beloppet?

- Jo, så kanske det är. Men jag vill inte kommentera det.

- Kommentera? Alltså, jag är ingen jävla journalist. Jag kände bara att jag faktiskt varit delaktig i den här processen. Och därför vore det intressant.

- Jag säger ingenting.

- Okej, då får ni ha det så trevligt.

Istället för att bara vända på klacken och gå står jag kvar en halvsekund och möts av ett förläget leende.

Jag tar en cigarett och tänker på att jag inte hört något på nyheterna den senaste tiden, om en skriande efterfrågan på arbetskraft inom kumquatperforeringsbranschen. När vagnen lämnar hållplatsen ser jag ut genom fönstret, Bergsjöskolan vid hållplatsen ser lika grå och nedgången ut som alltid. Nästan lika trist som när det blir tjafs om pengar och sådär.