En av rollkaraktärerna intar en självförintande attityd så ingrodd, att den växt in i hela beteendet. En annan hyser så djup skräck för sociala kontakter att hon ersatt dem med tevesåpornas falska trygghet. Ytterligare en skådespelare gestaltar skickligt en ångest så total att den helt och hållet tagit makten.

Föreställningen behandlar såväl kroppsfixering som andra, mer allmänt utbredda sociala konventioner, som blockerat medvetandet. Vad som till en början framstår som fem separata röster tätnar alltmer till en samlad enhet. Rädslans varierande utryck gestaltas med en imponerande scenisk uppfinningsrikedom. I prologen projiceras skådespelarna som fem skuggfigurer i rörelse mot en vackert blekt Brechtridå nära publikgradängen.

Ridån öppnas mot ett rum helt överlastat av prylar, påsar, mattor, möbler och lampor. Ur ett kaos som osökt för tanken till Lotta Lotass pjäs Samlarna på Bhopa stiger röster och figurer som alla tycks ha förvandlat sig till mindre värda second handvarelser. Alla fem sätter på olika vis sina ljus under skäppan och det blir extra synligt när var och en tänder sina små bordslampor inför sina monologer ur ensamhetens mörklagda bråte. Spelet är trovärdigt och ofta väldigt roligt, mitt i föreställningens stundtals tragikomiska skildring av rädslans och ångestens inte alltid så passiva uttryck.

Särskilt gripande är Kristina Wejståls starka skildring av en ung kvinna, så återhållen att hon helt och hållet skymts bakom ångestens murar. Men även om rollerna aldrig kommunicerar med varandra så stiger ändå ljusnande möjligheter när alla pressat sig så långt bakåt att de gemensamt på scenen, men var och en för sig, får sig ett rejält tokspel. Visst urholkar rädslan själen, men ibland kan det räcka långt bara att få betrakta tillståndet utifrån.

Artikeln är tidigare publicerad i Bohusläningen.