Vladimir Sorokins senaste (till svenska översatta) roman Is tar sin utgångspunkt i dagens Ryssland och vidgar sedan perspektivet bakåt i tiden till att omfatta hela den sovjetiska och postsovjetiska perioden.

De brutala och chockerande dragen i Sorokins stil har upprört många i Ryssland, bland annat har högerungdom försökt få honom bakom lås och bom för påstådd pornografi. Inte heller här drar han sig för explicita skildringar av våld, sex och tillvarons mörka sidor. Det finns en intensitet i språket och berättandet som är svår att värja sig mot. Nutiden, bland Moskvas narkomaner, horor och kriminella, betas av i ett hetsigt och korthugget tempo där personer och platser karaktäriseras på löpande band som i ett telegram eller en polisrapport. Allt eftersom berättelsen tar nya vändningar växlar författaren stil, tempo och perspektiv på ett väldigt skickligt sätt.

Ett fatalistiskt och pessimistiskt budskap kan anas - från nazismen på 40-talet via stalinismen fram till dagens kapitalism är det ändå inte mycket som har förändrats i grunden. Fanatismen, våldet och den skoningslösa makten är desamma, de klarar sig genom alla politiska förändringar och nästlar sig in i samhällets styrande och inflytelserika skikt.

De som ser sig som en sorts ljusets riddare och förkämpar för det goda är i själva verket råa och hänsynslösa. Om man vill göra det enkelt för sig kan man i detta se en kritik av religiös fanatism, speciellt i ljuset av den nyväckta religiositeten och de många obskyra sekter som har uppstått i Ryssland under de senaste åren. Men dubbelheten finns hela tiden där - kontrasten mellan isklubbor och nyväckta hjärtan är väl en symbol så tydlig som någon.

De religiösa anspelningarna är i vilket fall som helst tydliga. Som många andra ryska författare har Sorokin en andlig sida och berör på något vis stora livsfilosofiska frågor. Modern som han är är han ändå nära förbunden med den ryska litterära traditionen. Is är över huvud taget en fantastisk och hisnande historia, där man speciellt märker inflytandet från 20-talsförfattare som Jevgenij Zamjatin och Michail Bulgakov. Att Sorokin ses som dagens främsta ryska författare måste sägas vara välförtjänt.