Rockens arbetshästar kan slå av på takten
I början av 90-talet kuskade de land och rike runt och gjorde tvåhundrafemtio spelningar per år. Nu för tiden, femton år och några tusen mil senare, kan de nöja sig med ett åttiotal. Deras publik spänner över alla åldrar - från dem som buggade till Chuck Berry på 50-talet och som har barnbarnen med sig i parkerna i dag, till ungdomar som nyss upptäckt den ursprungliga rocken. Joakim Arnell och Mats Forsberg berättar om tillvaron som dansbandsrockens arbetshästar i The Refreshments.
Sju guldskivor och en platina. En åttonde guld på väg för nyligen släppta 24-7. Det rullar på för The Refreshments - men det har inte alltid varit så.
Hur lät drömmarna i början?
- I början var drömmen att kunna leva på musiken. Vi gillade ju Chucken och den sortens musik. Det var mycket Rockpile och sånt i slutet på 80-talet, så vi tänkte att det nog skulle gå ganska bra när vi började 1991, men så dog hela den scenen, berättar Joakim Arnell. En tisdagkväll på en pub i Sundsvall kanske vi fick 5 000 spänn för, ibland till och med mindre. Då betalade vi bensin, hotell och allt själva, ju. Det blev inte mycket över. En gång for vi förbi ett fängelse och Micke (saxofon, reds anm.) fixade en spelning där så vi fick ihop till soppa!
När vände det, då?
- 1997, när vi hade nött asfalten i sex år, gjort hundratals gig på pubar som kanske tog 100-150 pers och släppt två skivor som sålde ett par tusen ex var, då var det nära att vi gav upp. Vi hade kunnat fortsätta och göra tusentals spelningar och ändå skulle ingen känt till oss, verkade det som. Jag hoppade av, fyller Mats Forsberg i. Tog ett långt break.
Men 1999 var han tillbaka igen - för ett försök till. Och det var då det lossnade. Med låten Miss You Miss Belinda fick The Refreshments äntligen en hit. Radion började spela deras musik och det är det som måste till.
- Att tidningarna började skriva om oss, att vi blev spelade på radio och tv och så vidare, det var det som gjorde att vi äntligen fick utdelning på allt slit, säger Joakim.
- Nu har gagerna ökat, men det är fler som ska dela på kakan - produktionen är större med egna ljus- och ljudkillar, arrangörerna ska ha sitt. Vanen är bekvämare! Så visst var det värt det.
Blev det som ni hoppats, och hur ser drömmarna ut i dag?
- Nu skulle The Refreshments gärna spela lite utanför Sverige. Men att åka till USA och börja om från början, helt okända, det får vara, menar Mats. Det är tre i bandet som har familj och barn, en är sambo.
- I dagsläget har vi en bra balans. Vi hinner vara med familjerna under studioperioderna mellan turnéerna - och inkomsterna räcker gott för ett behagligt liv, säger Joakim. Vi behöver i alla fall inte spela ihop till bensinen längre!
